Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortsättningen och slutet af det danska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En enda stad hade mod att sätta sig till motstånd;
det var Stralsund. Historien derom förtjenar sitt eget
kapitel.
Om det danska kriget är för öfrigt icke mycket mer
att säga. Det danska riksrådet beslöt till sist att
upptaga en ny skatt, och derigenom samt genom
frivilliga sammanskott ordnades ett godt kustförsvar
och iståndsattes flottan. Med denna anföll Christian
den tyska kusten. Vid Wismar förstördes de fartyg,
Wallenstein der hade samlat. Vid Rügen visade sig den
danska flottan i Juli, begaf sig derifrån till Üsedom
samt intog skansarne vid Peene och slottet Wolgast,
beläget vid nordliga delen af det smala sundet mellan
Üsedom och Pomerns fastland. Underrättelsen härom
träffade Wallenstein i Güstrow, der han som bäst
var sysselsatt med ordnandet af förhållandena i
Meklenburg.
Han samlade allt det krigsfolk, hvaröfver han för
ögonblicket kunde förfoga och ryckte med hast fram
i Pomern mot Wolgast. Han fann danska hären under
konungens och hans sons anförande uppstäld vid ett
pass bakom moras och skog i en så väl vald ställning,
att han ej vågade anfalla. Men då fann hans folk ett
vadställe, der tio man i bredd kunde gå fram, och då
det danska fotfolket vid åsynen häraf började vika,
lät han sitt rytteri göra ett anfall. Det mottogs
tappert och kastades tillbaka, men anföll å nyo och
sprängde hela den danska hären. Konung Christian
flydde först till slottet i Wolgast och derifrån
ut på sina skepp, medtagande slottets kanoner,
krutförråd och bästa skatter. Den besättning, som
han qvarlemnade i Wolgast, gaf sig kort derefter.
Till lands var nu väl den danske konungen slagen och
kunde i sjelfva verket icke der uppehålla kriget,
men till sjös återigen var det han, som var herre,
och dertill öfver hela den långsträckta tyska
kusten, der han kunde anfalla hvar han ville, utan
någon möjlighet till försvar, enär man icke vågade
utbreda sig utefter hela kusten, som lemnades öppen
öfver allt utom just der den kejserliga hären stod
samlad. Men på samma gång var också detta krig från
de kejserliges sida drifvet så långt det lät sig
drifva. Ty den danske konungen med sin flotta var
oåtkomlig på sina öar. Det första vilkoret till att
fortsätta kriget var att ega skepp, och hvad man än
sökte åstadkomma i den vägen, så fordrades det minst
tio år för att blifva den danska makten vuxen.
Derför började den meningen göra sig gällande både
bland de kejserliga och inom ligan, att kriget mot
Danmark ej längre kunde fortsättas, och i Lübeck
sammanträdde i början af år 1629 fullmäktige från
båda sidor att underhandla om fred. Det var härunder
som Christian och Gustaf Adolf hade sitt härofvan
omtalade möte i Ulfsbäcks prestgård, der Christian
halft förbittrad sporde, »hvad Gustaf Adolf hade med
kejsaren och riket att skaffa». Mötet väckte stort
uppseende, och man befarade en öfverenskommelse
mellan konungarne, enligt hvilken Gustaf Adolf skulle
uppträda i Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
