Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stralsunds belägring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regn började också falla och bidrog att stärka försvararnes mod,
medan fienden deremot betydligt hindrades i sina belägringsarbeten.
Wallensteins läger förvandlades i ett träsk, der soldaterne krupo omkring
»som våta kattor», heter det i en gammal krönika.
Emellertid var Wallensteins ställning sådan, att han helst ville i
godo få sin vilja fram i afseende på Stralsund. Det var skepp han
saknade, och utan sådana kunde han icke möta dem, som satte Stralsund
i stånd att försvara sig, nemligen konungarne i Norden. Derför
voro de förslag, som han framstälde till stadens utskickade, så billiga,
som någon kunde önska. Han lofvade glömska af allt, talade icke om
Danaholmen eller om kejserlig besättning, utan blott om en hertiglig
besättning. Hans syfte var tydligen att skilja staden från förbundet
med de nordiska konungarna.
Billigheten i dessa vilkor gjorde, att flere af borgerskapet slöto sig
till rådet, och man uppsatte redan en skrifvelse, som hos de båda
konungarne skulle ursäkta detta steg, hvilket endast den yttersta nöd
och fara skulle föranledt. Men allt strandade på flertalets af borgarena
fasthet. När förslaget om antagande af de wallensteinska vilkoren
förelades borgerskapet, var det blott ett enda af de fyra qvarteren som
utan inskränkning antog detsamma.
Förslaget att underkasta sig kejsaren föll alltså och striden
fortsattes. Stralsundarne gjorde till och med ett och annat lyckligt utfall.
Så kom, såsom nämndt är, Christian med sin flotta till Rügen, och
då lemnade Wallenstein befälet åt Arnim – han gaf efter, hette det,
för den pomerske hertigens böner – och begaf sig till Güstrow,
hufvudstaden i hans meklenburgska hertigdöme, der han sysselsatte sig
med ordnandet af dettas angelägenheter, då han, såsom vi redan känna,
fick underrättelse om den danske konungens landstigning vid Wolgast.
Christian blef slagen och måste åter gå till sjös, men Stralsundarne
sågo de kejserliga lemna den ena af sina skansar efter den andra.
I Augusti kunde belägringen af Stralsund, hvarvid hela den nordiska
verldens öde varit fästadt, anses upphäfd.
Det svenska krigsfolket under Lesslie qvarstannade äfven, sedan
faran var öfver, och fördref på Gustaf Adolfs befallning de kejserlige
från Rügen samt besatte denna ö. Det skedde, emedan Gustaf Adolf
fruktade, att konung Christian skulle genom köp af landständerna i
Pomern komma i besittning af densamma. Denna Christians afsigt
»var en verldskunnig sak» – skref Adler Salvius. Genom besittningen
af Stralsund hade Gustaf Adolf en fast plats i Tyskland, ett utanverk
liksom för Sverige, hvarifrån han »ville hålla kriget fjerran gående».
Det följande året 1629, hvilket medförde freden mellan kejsaren
och konung Christian samt afslutandet af Sveriges polska krig genom
stilleståndet i Altmark, innehåller ännu en märklig händelse, som vi
böra taga i betraktande, nemligen restitutionsediktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
