Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallensteins afsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför religionen och de fördelar, hvilka man genom restitutionsediktet ville vinna, blifvit tillgodosedda, inträdde det vanliga förhållandet i menskliga sträfvanden, att man ville bortlägga det begagnade verktyget, såsom nu mera obehöfligt och snarare farligt än gagneligt.
Den kejserliga makten hade varit medlet för genomdrifvandet af restitutionsediktet. Sedan detta var en afgjord sak, vände man uppmärksamheten på stäfjandet af en makt, som syntes och verkligen var för stor för den riksfurstliga sjelfständigheten. I denna fråga lupo ligans önskningar Frankrike till mötes. Vi hafva redan i det föregående nämnt, huru detta rike stod i spetsen för, om vi så få säga, det europeiska motståndet mot det habsburgska husets ständigt växande makt, och vid denna tid utvecklade Richelieu hela lifaktigheten af sin politik, sedan eröfringen af la Rochelle lemnade honom fria händer.
Emot denna makt var ock Wallensteins uppmärksamhet hufvudsakligen riktad, mera till och med än det kejserliga hofvets, der man företrädesvis, såsom han klagade, sysselsatte sig med blott kyrkliga saker. Man trodde der, sade han, hvad man önskade tro, men man finge snart se, huru man på dylikt sätt kunde reda sig. Han ville genom skonsamhet mot protestanterne undvika utbrottet af ett religionsskrig och genom personlig inverkan på ligans ledare återhålla tvedrägten mellan henne och kejsaren för att kunna fritt och ostördt rikta Tysklands kraft mot denne fiende, först i Italien, der Richelieu inbröt med en fransk här, och sedan i sjelfva Frankrike genom ett infall från Elsass, hvarigenom fransmännen blifvit sysselsatte på sitt eget område. Men vid kejsarhofvet gjorde sig många inflytelser gällande, så att der kunde man ej fatta någon bestämd plan. »Den ene drog hit, den andre dit» – klagade Wallenstein. – »Han hade mera att strida med de kejserliga ministrarne än med alla fienderna.»
De som mest härutinnan inverkade på kejsaren, voro de katolske kurfurstarne. Richelieu hade särskildt förstått att vinna kurfursten af Baiern genom den försäkran från Frankrikes sida, att kurfurstevärdigheten skulle till evig tid förblifva inom hans hus, och kurfursten lofvade tillbaka, att Frankrike icke skulle anfallas från Tysklaad. De förklarade ock rent ut inför kejsaren, att man icke borde reta konungen af Frankrike till ytterligare fiendtligheter.
En annan fiende till kejsaren visade sig på afstånd. Det var Sverige, och Wallenstein var ingalunda blind för betydelsen af denna fiende, men till en början syntes faran från detta håll obetydlig.
Sådana voro de allmänna förhållandena, då på kejsarens kallelse de katolske kurfurstarne i egna personer och de protestantiske genom ombud samlade sig till kurfurstedagen i Regensburg i slutet af Juni.
Här visade sig oviljan mot huset Habsburg i öppen dag. Kejsaren hade hufvudsakligen sammankallat kurfurstedagen för att få sin äldste son erkänd som sin efterträdare. Denne var redan utvald till konung i Ungern, men kurfurstarne ville alldeles icke åter få en kejsare, som tillika var konung i Ungern. De uttalade till och med den afsigten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
