Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallensteins afsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Likväl då han lät göra kejsaren uppmärksam på
åtskilligt rörande hären, hvilken dock, såsom han
sade, vore den bästa juvelen i hans krona, och
hoppades från kejsaren erhålla ett gynsamt besked,
men något sådant icke gafs och han öfver hufvud icke
alls erhöll något svar, så låg deruti en kränkning,
som djupt sårade honom. Så djupt han än slöt den
inom sig, lät han dock undfalla sig det yttrandet,
att han ej vidare skulle tjena huset Österrike.
Wallenstein upplöste sin präktiga hofstat oeh begaf
sig till Gitschin.
Att detta kunde ske, sedan Gustaf Adolf redan
stod segrande inom det tyska riket, visar bäst,
hura föga man i sjelfva verket inom det katolska
Tyskland tänkte på någon egentlig fara från honom.
Det yttrades offentligen af de andliga furstarne, att
med denne konung ingen fred skulle slutas, man skulle
slå honom, denne förnämste liberator (befriare),
denne evangeliske Makkabeus, och sedan kunde man
tänka på protestanternes fullkomliga utrotande. »När
svenskarne vore slagne», sade kurfursten af Trier,
»skulle de evangeliske få lof att packa in, ty i riket
tänkte man icke tåla dem.» – »Konungen af Sverige
kunde gerna komma sig upp», skall en annan hafva
yttrat, »hvem som ville kunde sälla sig till honom;
hans kejserliga majestät skulle derigenom blott få
så många flera indragningar att göra.»
Hade man hyst någon tanke på, att från den aflägsna
Norden en fiende af någon betydenhet skulle kunna
komma, så hade man väl sökt i någon mån gå de
protestantiske furstarne pä riksdagen till mötes. Men
det skedde icke. I kejsarens och kurfurstarnes närvaro
predikade en pater väldiga om, huru kejsar Carl i
sina dagar straffats med omkastning i sin lycka,
sedan han börjat gifva efter för protestanternes
fordringar. »Skulle hans nu regerande kejserliga
majestät» – utropade han och slog i sin hänförelse
mössan i predikstolen – »skulle hans nu regerande
majestät ej återställa de frånhända andliga godsen, så
skulle Gud straffa honom.»
De protestantiske kurfurstarnes sändebud skrefvo hem
till sina herrar, att högt stående personer yttrat,
»det kejsaren hellre skulle gifva ifrån sig tron och
spira, förr gå sin väg i bara skjortan än eftergifva
något i afseende på ediktet och dess verkställande.»
I ett bref till kurfursten Johan Georg af Sachsen
afslog kejsaren kort och godt alla eftergifter i
afseende på ediktet och anmodade i stället kurfursten
om förplägande af de kejserliga trupperna i hans
land. Den retade kurfursten tog då mod till sig och
svarade i en för honom alldeles ovanlig ton, uttalande
sitt beslut att öfverlägga med andra protestantiska
ständer om de fortfarande besvären. Kejsaren svarade
blidkande, men kurfursten svarade tillbaka, att han
stod fast vid hvad han yttrat. Icke desto mindre
blef han sig lik i vankelmod och obeslutsamhet.
Naturligtvis var det mycket med tanken fästad på
Frankrike och den fred, som nu genom »hans grå
eminens» var utlofvad från detta rike, som de
katolske furstarne spände bågen så högt. Konungen
af Frankrike – heter det i fredens första artikel –
hvarken bekrigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
