Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Sveriges deltagande i det trettioåriga kriget. Svenskarne och det trettioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmanades »att icke låta händerna falla, fast
farligheterna sig något högt uppgifva, och icke akta,
att man utomordentliga besvär draga måste, då det blef
nödvändigt att fäkta för anhöriga, för hus och hem,
för fädernesland och religion».
Adeln tackade för dessa meddelanden och erkände,
att konungen och riksens råd bättre förstodo sig på
dessa ärenden. Allt hvad konungen företagit bifölls
och riksdagsbeslutet uttalar loford utan inskränkning
åt alla konungens företag. Man helsade med bifall
det förslag, som varit bestämdt för fredsmötet i
Lübeck och hvarigenom konungen åsyftat att bana väg
för en allmän fred. Sluttanken var, att konungen
måtte »föra kriget det längsta möjligt vore från
Sveriges gränser och sätta dess börda i främmande
land». Riksdagsbeslutet är dateradt den 29 Juni 1629.
Rådet hade dragit ut på tiden med riksdagen, i hopp
att konungen skulle kunna hemkomma, men äfven för
att ständerna skulle kunna rätt öfverväga alla till
dem hänskjutna ärenden. Det kan dock icke annat
än väcka vår tids förvåning, då riksdagsfrågor,
jemförelsevis i vigt vida underlägsna denna,
underkastas den mest djupgående behandling, att
finna, huru knapphändigt ständerna på dessa riksdagar
behandlade Sveriges deltagande i ett så vidt utseende
företag som det trettioåriga kriget. Långt ifrån,
att riksdagsöfverläggningarna antyda någon mångsidig
utredning eller någon från konungens afvikande
uppfattning af frågan, finner man icke ens den
ringaste betänklighet i afseende på kriget och dess
förande inom Tyskland.
Det var något som ständerna erkände sig icke vara
vuxna. Detta närmare skärskådande af saken och
vilkoren för och emot var något, som afgjordes mellan
konungen och rådet och i första rummet mellan konungen
och Axel Oxenstierna.
Båda voro öfvertygade om krigets nödvändighet, men
de voro af olika mening om huru det skulle föras,
om man skulle gå anfallsvis till väga i Preussen och
försvarsvis i Tyskland eller tvärt om. Konungen sjelf
var af den senare meningen. Hans och rikskanslerens
skriftvexling, som finnes i behåll, utvisar bådas
tankar. Axel Oxenstierna hade utvecklat fördelarna
af att fortfara med ett anfallskrig i Preussen och
att endast genom Stralsunds besättning och flottan
försvara sig mot Wallenstein samt förstöra hans skepp
i hamnarna.
»Jag kan denna eder mening icke gilla» – skrifver
konungen af den 5 Mars 1629[1] – »ty som jag af alla
edra bref förstår, är numera så utätet i Preussen,
att hvar någon makt der skulle samlas, skulle de
ingen annan fiende behöfva än hungern, och ändock
jag bereder mig att öfversända ett antal spanmål,
kan det dock icke förslå, gifve Gud att fästningarna
och en defensiv här dermed uppehållas kunde. –
Utan min närvaro kan dessutom icke anfallskriget i
Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
