Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förberedelser till kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaren vägrade Gustaf Adolf konungatitel. Gustaf Adolfs fordringar
– det norra protestantiska Tysklands återställande
i sitt förra skick – voro ock sådana, att de omöjliggjorde hvarje
underhandling. »Hvad kunde den svenske konungen
begära mer, om han stode segrande midt i Tyskland?»
– utropade den kejserlige fredsunderhandlaren
baron Dohna, när han fick kännedom om Gustaf Adolfs
vilkor för att nedlägga sina vapen. Konungen och
de svenska ständerna handlade tillika efter
den åsigten, »att som fiendens uppsåt vore osäkert
och utgången oviss, så vore bäst att strax följa
efter med vapnen och drifva traktaten under hjelmen»
– något som ock skedde, i det att konungen, på
samma gång som han affärdade sina sändebud till
fredskongressen, inskeppade sig med den svenska
hären.
Med Frankrike voro, som vi veta, underhandlingarna
i full gång. Om sommaren 1628 hade sekreteraren Lars
Nilsson afgått till Frankrike för att förbereda ett
förbund med detta rike mot kejsaren. Det skulle ske
genom enskilda samtal med de maktegande och i första
rummet med Richelieu, och Lars Nilsson skulle liksom
af sig sjelf låta förstå sin konungs benägenhet för
kriget, ehuru han ej ville blottställa sin värdighet
genom att liksom påtruga sin hjelp. Till en början
voro utsigterna mycket ogynsamma – det var vid tiden
för La Rochelles belägring – men sedan Frankrike
fått in denna stad och Richelieu fått fria händer,
förändrades förhållandet. Richelieu började lyssna
till de framkastade vinkarne, och, sedan Christian
nödgats sluta freden i Lübeck, afsändes Charnacé
för att utforska Gustaf Adolfs tänkesätt.
Gustaf Adolf visade sig till en början föga böjd
att inlåta sig i det vidt utseende företaget,
för att derigenom drifva fransmannen längre fram,
men han lät dock påskina, att om han formligen
anmodades om saken och försäkrades om understöd
af andra makter, så vore han ej så alldeles
omedgörlig. Gustaf Adolf lät ock i Tyskland och
annorstädes utsprida, att han gerna ville hafva fred
med kejsaren. Han ville derigenom insöfva kejsaren
i säkerhet, så att hans krigsstyrka vid Östersjön
måtte förminskas, men den i Italien deremot ökas,
til följd hvaraf Frankrike skulle blifva så mycket
enträgnare om Sveriges bistånd. Dessa beräkningar
gingo, som vi hafva sett, till en del i fullbordan.
Efter stilleståndet i Altmark synes Charnacé
hafva uppehållit sig i Köpenhamn, hvarifrån han i
Februari 1630 ankom till Sverige för att med
Gustaf Adolf förnya underhandlingarna om förbundet
med Frankrike. Han uppträdde med mycket granna
ord, »Gustaf Adolf vore» – sade han -i »i hela
Tyskland väntad såsom en Messias, folket skulle
gifva sitt hjerta för att föda hans här, och hans
blefve fördelen och äran af detta krig. Konungen af
Frankrike ville nöja sig med att se sin vän beundrad
i verlden och att förhjelpa honom till kejsardömet
i östern, om han det åstundade.» – Gustaf Adolf
lät sig icke förleda af de smickrande loforden. »Han
hade om de tyska furstarnes sinnesstämning helt andra
underrättelser» – sade han och tillade leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
