Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förberedelser till kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag vet af säker hand, att de första som mot mig
skola gripa till vapen, skola blifva Baiern och Ligan!»
Såsom dessas beskyddare ville Frankrike uppträda
i det föreslagna förbundet.
I Vesterås, der konungen sjelf synes hafva varit
närvarande från medlet af Februari till och med den
11 Mars 1630, mötte fransmannen de fullmäktige,
som voro utsedde att från svensk sida med honom
underhandla. Ett förbundsfördrag uppsattes också, men
Gustaf Adolf vägrade att stadfästa det, förnämligast
på grund af Charnacés fordran, att han skulle skicka
ett sändebud till Frankrike för att der närmare
uppgöra om styrkan af den här, hvarmed han borde föra
kriget i Tyskland, och hvarefter Frankrike ville rätta
subsidiernas belopp. Han fruktade, att Frankrike blott
ville begagna honom såsom medel för att vinna sina
särskilda fördelar och sedan lemna honom i sticket,
såsom förut skett med Christian i Danmark.
Tillika fann konungen Danmarks uppförande högst
misstänkt, och oroande underrättelser ingingo
från Preussen dels rörande en uppkommen tvist med
Danzig, dels om någon olycka, som inträffat med
Johan Banér. Oron for Danmark var så stor, att
Gustaf Adolf verkligen om våren 1630 umgicks med
tanken att först angripa detta rike för att med makt
tilltvinga sig en säker fred på detta håll, innan
han började det tyska kriget. Det blef icke af, men
bekymren och misstankarne veko derför icke, och det
var tillräckligt för att hindra Gustaf Adolf att med
alla förfogeliga krafter vända sig mot sitt stora mål.
Oaktadt allt detta och oaktadt ännu ingen
bundsförvandt stod vid hans sida beslöt han att gripa
sig an med kriget mot kejsaren. Detta utvisar både
mod och förtröstan. Han leddes liksom af en högre
ingifvelse. Han stod gripen af hänförelse framför
det storartade företaget, och midt i sin hänförelse
genomflammades han af en aning om så väl seger som
död, utan att den förra gjorde honom öfvermodig och
utan att den senare ingaf honom någon fruktan. Också
kunde Axel Oxenstierna med skäl kalla det djerfva
beslutet »ett öde – en gudomlig skickelse – en snillets
ingifvelse». Det var – för att låna en framstående
författares[1] ord – en i grunden religiös känsla af
den höga kallelse, han gick att uppfylla, och den ofta
framskymtande aningen om en snart stundande död har
åt denna känsla gifvit det djupa allvarets pregel.
Rustningarna bedrefvos med kraft. Svårigheter, som
mötte, gjorde, att konungen måste afstå från sitt
första beslut att tidigt på våren afgå till Tyskland
– hvartill äfven bidrogo de politiska skäl, som här
ofvan blifvit antydda. – Först i medlet af Maj kunde
han blifva färdig. Krigsfolket skulle samlas i de
städer vid kusten, som voro dem närmast, med undantag
af det norrländska fotfolket, som fick befallning
att vara i Stockholm i medlet af April. Der skulle
ock Soopens vestgötaryttare infinna sig den 15 Maj,
hvilken dag bestämdes för inskeppning af hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
