Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverfarten och landstigningen i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Greifswaldsöarne». Den 26 Juni ankrade hela flottan vid
Usedoms norra udde, och konungen gaf befallning
om landstigningen. Det var en het och qvalmig dag,
och åskan gick.
Konungen, åtföljd af Nils och Joachim Brahe, var sjelf
en af de förste, som steg i land, och det första han
gjorde var att falla på knä och bedja. Han gjorde
det med hög röst. »Herre, allsmäktige Gud» – sade
han – »du som råder öfver himmelen och jorden, öfver
vindarne och hafvet, huru skall jag tillfyllest kunna
tacka dig, att du värdigats bevara mig under denna
vådliga färd. Jag tackar dig, Herre, och beder dig
ur djupet af mitt hjerta, att du ville välsigna detta
mitt företag till din ära och din kyrkas försvar. Du,
Herre, som undersöker hjertan och ransakar njurar,
du vet mina afsigters renhet. Gif oss nåd, Herre,
att vi snart må kunna arbeta på ditt folks befrielse
och utföra din viljas verk!»
Den varma och innerliga bönen rörde de omkringstående
till tårar. Konungen märkte det och sade: »Gråten
icke utan bedjen Gud af hjertans lust! Ju mera
bön, desto mera seger, och den bäste kristen är den
bäste soldaten!» – Derpå tog han först spaden i hand
och utmätte lägret, på hvars förskansningar sedan
arbetades oupphörligt. Och ju mer folk kom i land,
desto mer fortgick arbetet, ehuru den ordningen
iakttogs, att blott ena hälften arbetade med spaden,
under det att den andra stod stridsfärdig under
vapen.
Landstigningen, som verkstäldes med en mängd mindre
fartyg, hvilka Sten Bielke i Stralsund erhållit
befallning att anskaffa, började emellertid sent
på dagen och gick långsamt. När skymningen inbröt,
syntes från alla håll brinnande byar. Det var
fiendens första helsning. Något annat af honom
såg man icke till, ehuru man hade väntat ett
anfall, som kunnat blifva farligt nog i anseende
till den svårighet, som mötte landsättandet af
trupperna. »Någon fiende hafver icke synts vara för
handen» – skrifver Grubbe ett par dagar senare –
»att förhindra landgången och att K. M. sig här fästa
kunde.» De landstigne togo det enligt samma bref
såsom en följd antingen af oförstånd hos befälet
»eller ock af en synnerlig skräck och räddhåga,
såsom allmänt föregifves» – säger Grubbe.
Så förgick natten och äfven den följande dagen. Den
28 var största delen af trupperna landsatt. Det
var 10,052 man till fot och 2,590 ryttare, inalles
12,612 man, samt 600 man artilleri. Men ännu den
30 Juni voro icke alla hästarne utskeppade. De voro
alla brukbara, ehuru något »afsigkomna». Folket var
i allmänhet friskt. De sjuke fördes till en del till
Stralsund och Rügen. Man ser af en provianträkning
från Stralsund, att der mottogos 227 man, hvaraf mer
än hälften utgjordes af vestgötar.
Den 28 företog konungen en ridt söderut i spetsen
för så många ryttare, som kunde göras beridne, och
1,200 musketerare samt undersökte landet fram till
en skans, som fienden hade uppkastat midt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
