Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf vid Stettin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begärde att få inträda i Stettin och lofvade, att hans
folk icke skulle oroa invånarne.
Hertigens ställning var svår. Oaktadt konungens
försäkran, kunde det dock icke bestridas, att han kom
såsom det gemensamma tyska öfverhufvudets fiende. Så
skulle det uppfattas af kejsaren, och dennes
vapen hade under de föregående åren krönts af idel
framgångar, hans hjelpmedel voro stora, hans härförare
erfarne och utmärkte. Kurfursten af Pfalz irrade som
en flykting omkring, konungen af Danmark var slagen ur
fältet, och hans grannars, hertigarnes af Meklenburg,
olycka stod honom närmast för ögonen. Icke under, om
han derför darrade vid tanken att öppna sin hufvudstad
för kejsarens nye fiende, liksom hertigarne af
Meklenburg slutit sig till konung Christian, och att
likt desse, om efter all sannolikhet det skulle gå
med den svenske konungen som med den danske, förlora
sitt land till någon kejserlig fältherre. Men å
andra sidan var han icke heller blind för den fara,
som botade från den svenska hären, hvilken utbredde
sina linier framför hans hufvudstad.
Han begärde att få öfverlägga med sina rådsherrar,
hvilket konungen beviljade, sedan han uppmanat de
senare att noga öfverväga de råd, de gåfvo, samt
besinna, om de trodde sig kunna hejda honom framför
sina murar, och icke tvinga honom att tillgripa
verksammare medel. Men fruktan för den segrande
kejsarens makt var så stor hos både hertigen och hans
rådgifvare, att hertigens svar, när han återkom, blef
vägrande. Han såge helst, om konungen lemnade landet,
men åtminstone begärde han af honom samma neutralitet
för Stettin, som de kejserlige lofvat. Konungen
fästade hertigens uppmärksamhet å ena sidan på, huru
de kejserlige hållit den utlofvade neutraliteten,
då de så väl utplundrat landet, som försökt taga
Stettin, ehuru försöket misslyckats, och å andra
sidan på omöjligheten att försvara staden mot honom.
»Eller tror väl eders durchlauchtighet, att det
der sköna lifgardet skall försvara murarne mot mina
dalkarlar?» – Han pekade dervid leende på en mängd
fruntimmer, som syntes i slottsfönstren, och tillade,
i det han hänvisade till kanonerna: »Dessa äro goda
nycklar, som snart skola låsa upp stadsportarna». Den
gamle hertigen suckade och utropade: »Skall jag då
vid min ålder se mig blottstäld för att drifvas i
landsflykt, mitt land sköfladt och gifvet åt en annan
och sjelfva denna stad må hända i grund förstörd?»
Konungen sökte med kraftiga skäl lugna honom. »Jag
har med Guds hjelp försvarat Stralsund och eröfrat
Rügen, Üsedom och Wollin» – sade han – »och med
samma hjelp hoppas jag ock befria och försvara både
Stettin och hela Pomern. Skynda, skynda derför» –
tillade han – »och tro mig, alla dröjare äro icke
Fabier!» Hertigen sporde ännu, »om konungen kände
kejsarens oemotståndliga makt?» – »Jag känner den»,
svarade Gustaf Adolf, »men jag känner också, att
Guds makt är större och att han aldrig öfvergifver
den rättvisa saken!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
