- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
284

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf vid Stettin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kraften och tillförsigten i konungens ord
verkade. »Nun in Gottes Namen?»[1] utropade hertigen,
och stadsportarne öppnades för konungen, som genast
lät svenskt krigsfolk intåga. Uplands och Skaraborgs
regementen samt konungens lifuppvaktare och ett par
andra kompanier inlades som besättning. Konungen
följde med hertigen in i staden, men begaf sig sedan
ut på flottan, der han tillbragte natten. Redan dagen
derpå började konungen iståndsätta stadens murar och
fästningsverk, hvilka voro mycket förfallna. Sitt
läger inrättade han på fältet vid Oderburg, omgifvande
det med vallar och grafvar, som sträckte sig till
Stettins murar. Och arbetet fortgick med den kraft,
som städse utmärkte Gustaf Adolf och hans krigare.

»Fortifikationen» – skref konungen följande dagen
till rikskansleren om stadens befästning – »är
ganska slätt, så att, om vi det förut vetat och ej
haft afseende på de oskyldige borgares ruin, vi lätt
kunna taga platsen med våld. Nu ärna vi sätta staden
i bättre försvarsskick.» – Öfverste Damitz och den
hertigliga besättningen gingo i svensk tjenst. Den
bildade ett regemente, som af färgen på sina fanor
kallades »det hvita».

Samma dag, som staden öfverlemnades, ingicks ett
förbund mellan hertigen och Gustaf Adolf, enligt
hvilket de skulle inbördes försvara sig mot hvarje
anfall, och, om hertigen aflede utan manlig åkomma,
Sveriges krona skulle behålla landet som pant, till
krigskostnaderna blifvit ersatta.

Konungen dröjde en längre tid vid Stettin. Orsakerna
dertill voro dels nödvändigheten att ordna härens
angelägenheter, dels underhandlingar med Frankrike
och de protestantiska kurfurstarne äfvensom med
Pomern. Så behöfde ock folket hemta sig efter
det oupphörliga arbetet och marscherna alltifrån
landstigningen.

Oaktadt de första framgångarna, var den tafla, som den
närmaste framtiden upprullade, ingalunda ljus. Vi som
efteråt läsa om allt och alltid taga till utgångspunkt
den glans och storhet, som omsväfvar Gustaf Adolfs
minne, kunna knappt sätta oss in i alla de bekymmer,
hvilka hopade sig hos Gustaf Adolf vid hvarje steg,
som han tog framåt emot sitt mål. Men ju mera man
lärde känna alla svårigheterna och huru konungen
förstod att öfvervinna dem, desto mera lär man sig
att beundra honom och hans män, och desto tydligare
inser man den hängifvenhet, hvarmed de gingo emot
sitt höga och ärofulla mål.

I hären rådde mycket missnöje både hos befäl och
manskap, och krigstukt och ordning voro på väg att
försvinna. Man finner icke blott rymningsförsök då
och då verkställas, utan äfven öfvervåld begås mot
invånarne. Orsakerna äro att söka i den förknappning,
hvari den svenska hären måste lefva, samt i bristen
på penningar, till följd hvaraf aflöningarna icke
kunde ordentligen utbetalas.

»Om vårt särskilda tillstånd samt huru alla saker
här bedrifvas vore mycket att skrifva» – yttrar
Grubbe ett bref af den 12


[1] »Nå i Guds namn då!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free