Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsrörelserna i Februari 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Neu-Brandenburg föll (den 2 Februari) i svenskarnes händer, kort derefter Clempenow och Loitz. Derpå
ryckte Gustaf Adolf mot Demmin.
Här var det förnämsta passet mellan Pomern och Meklenburg, och staden, som ligger vid Peene strax
vid gränsen, var väl befästad. Hertigen af Savelli befann sig sjelf der, och besättningen utgjorde
– enligt Grubbes berättelse – 2,000 och några hundra man till fot samt några dragoner. »Staden är» – säger densamme – »så befästad af natur och arbete, att den icke så lätteligen är att
eröfra. Förutan sjelfva staden är ett litet slott och ett starkt torn, som ligger midt i moraset och
beherskar trakten vidt omkring».
Slottet närmade man sig först, när man kom öster ifrån. Här lågo 400 knektar, hvilka genast drogo sig tillbaka till tornet. Men svenskarne följde efter och började gräfva en mina under tornet. Denna var färdig dagen efter, och då knektarne i tornet märkte, att det icke var fråga om mer eller mindre än att sprängas i luften samt förgäfves försökt draga sig in i staden, nödgades de gifva sig. Knektarne togo svensk tjenst, men officerarne blefvo fångne. Deras sju fanor uppsattes på höjden, der de svenska kanonerna voro uppstälda, och förkunnade för besättningen i staden hvad som timat. Åsynen af fanorna utöfvade också afsedd verkan.
Svenskarne hade nalkats staden och mottagit några utfall derifrån. Konungen råkade dervid sjelf i
lifsfara. Han var ytterst noggrann i afseende på inhemtandet af kännedom om orten, der en strid
utkämpades, ville ock sjelf gerna lägga hand vid verket och utsatte sig dervid för mången fara, helst som han var mycket närsynt. Vid detta tillfälle gick han med kikaren i handen längst utefter
stadens vallar. De staden omgifvande träsken, som nu vore frusna underlättade väsentligen svenskarnes rörelser, men der konungen gick fram, var isen på ett ställe så svag, att den brast under honom och han föll ned till midjan. Den närmast vakthafvande officeren, en skotte, kapten
Dumaine, ville skynda till hjelp, men konungen vinkade åt honom med hatten att blifva stilla för att ej draga fiendens uppmärksamhet dit. Det var emellertid för sent. En liflig eld riktades åt detta håll. Intet enda skott träffade emellertid konungen, som sjelf hjelpte sig upp. Han gick derpå till vaktelden hos den nämnde officeren. Denne tog sig friheten att förebrå konungen, att han onödigt blottstälde sitt lif. Konungen hörde tåligt på och bekände sitt fel. »Men» – sade han – »jag kan ej hjelpa det; mitt sinnelag är sådant, och jag tror ingenting väl gjordt, som jag ej gjort sjelf!» – Han intog en stark middag och en god dryck vin i sitt kalla tält, bytte först derpå om kläder och gick så åter mot fienden.
Emellertid behöfdes icke någon stormning. »När de fingo se sina sju fanor flyga på kongl. maj:ts
batterier – skrifver Grubbe – »hafva de fält modet och desslikes börjat dagtinga.» Emot aftonen uppgjordes vilkoren för dagtingningen. De fingo aftåga »med pick och pack, flygande fanor, fullt gevär och två små stycken». Dagen derpå, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
