Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eröfringen af Frankfurt an der Oder och Landsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen låg hela dagen stilla med hären och företog endast med
sina öfverstar rekognosceringar rundt omkring staden.
Derunder träffades Teuffel, som red vid konungens sida, af en
kula i venstra armen, dock icke dödligt. Konungen besatte en af de
kejserlige afbränd kyrka, och fienden gjorde ett utfall för att beröfva
svenskarne denna fördel, men blef med förlust tillbakaslagen. Under
natten verkstäldes nödiga belägringsarbeten, och löpgrafvarne nalkades
stadsmuren. Dervid blef en öfverste Dargitz skjuten, men icke heller
han lifsfarligt. Om morgonen – det var palmsöndag – var man färdig
med dessa arbeten. Artilleriet, hvilket blifvit fördt båtledes uppför Odern
och synes hafva ankommit fram emot aftonen dagen förut, var
uppstäldt på tvenne punkter framför Guben-thor. Framför Lebus-thor
stodo tre regementen musketerare.
Från staden sköts dag och natt åt alla sidor, men utan att göra
svenskarne synnerlig skada. Palmsöndagen på förmiddagen blef
skjutningen ännu lifligare från fiendens sida, under det att de belägrade
höllo sig alldeles stilla och tillbragte dagen med firandet af gudstjenst.
Stillheten i det svenska lägret ökade fiendens mod, och det berättas,
huru han i sitt öfvermod drifvit hån med svenskarne – något som
påminner om medeltidens strider, då det hörde till saken att just
genom de gäckande orden visa sin hurtighet och stridsduglighet. Så
ropade de kejserliga från muren: »I strömmingsätare, hafven I ätit upp
edra läderkanoner?» – Så hängde de ut öfver muren en vildgås och
ropade, »att svenskarne borde med de andra flyttfoglarne skynda hem
åt Norden, de hade nu länge nog vintrat öfver i det varmare Tyskland».
Svenskarne ropade tillbaka, »att de ämnade just i Frankfurt förtära
alla de gäss, som de kejserlige bortröfvat ur Pomern».
Men mot aftonen, klockan var mellan 5 och 6, började de svenska
kanonerna spela mot Guben-port och gifva svar på tal. Konungen
hade sjelf vakat öfver deras uppställande och riktade dem äfven med
egen hand. Det var hans afsigt att på denna sida tvinga fienden från
vallen in i staden samt tillika att pröfva, »hvad fienden hade i sinnet».
Till den ändan utkommenderades äfven tvänne kompanier, liksom för
att storma. »De skulle allenast bjuda till att storma» – heter det i
berättelsen. Det säges att de kejserlige officerarne setat vid dryckesbordet,
när de fingo höra dånet från de kejserliga kanonerna, men att
de icke nu vårdat sig om att stiga upp, emedan de voro så öfvertygade
om att Gustaf Adolf icke fört med sig tillräckligt kanoner för att våga
en storm. När de sedan funno sig böra taga något närmare reda på
det verkliga förhållandet, var det för sent.
Under dånet från kanonerna ryckte de dertill bestämda svenska
trupperna fram för att söka bemäktiga sig vallen framför stadsmuren.
Det var svårare, än man vid rekognosceringen kunde föreställa sig –
skrifver Johan Banér till sin broder Carl – att komma öfver grafven,
men det gick dock, och med fördubblad fart lupo derefter musketerarne
uppför vallen, undanvräkte pallisaderna och nödgade fienden att vika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
