Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leipziger-konventet - Gustaf Adolf och Georg Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De öfrige invände, att det vore icke rådligt att afbida den augsburgiska bekännelsens utrotande, utan hvarhelst ett riksstånd bragtes i trångmål, borde man skynda till undsättning. Kur-Brandenburg väckte till och med fråga om ett förbund med Gustaf Adolf, något som äfven tycktes de öfriga vara ändamålsenligt. Johan Georg studsade för de djerfva förslagen. »Dessa punkter» – svarade han –»äro ytterst svåra, bekymmersamma, farliga och vidtutseende.» Men han begärde dock att få veta, hvad man ville åstadkomma för det föreslagna ändamålet. »Fem tusen man!» – svarade genast Kurbrandenburg, och de öfriga öfversachsiska ständerna ville månadtligen erlägga tolf gånger beloppet af den vanliga riksskatten. Detta afhandlades i medlet af Mars. Mot slutet af månaden
måste Johan Georg ännu en gång gifva vika för sina medständers enträgenhet och anbefalla ofördröjliga värfningar. Ea instruktion uppsattes äfven för ett utskott, som efter mötet skulle sammanträda och jemte Johan Georg rådpläga om de åtgärder, hvilka af omständigheterna kunde påkallas.
Se der den hufvudsakliga gången af detta furstemöte, hvarpå så väl kejsaren som Frankrike och Gustaf Adolf då hade ögonen fästade. Kurfursten af Sachsen hade af omständigheterna blifvit tvungen att taga ett steg, som innebar en brytning med kejsaren. Han gjorde det under tvekan och fruktan. Han stod liksom på hal is, der han kände sig stå osäkert, men han vågade hvarken gå fram eller draga sig tillbaka. Framför honom stod den förtörnade kejsaren, bakom honom stodo de protestantiske furstarne, och såsom deras hufvudman ville han nu nödvändigt räkna sig.
Medan dessa allvarsamma förhandlingar pågingo, gick det lustigt till bland de höga furstarne,
hvilka väl förplägade sig vid dryckesbordet. Och der var Johan Georg på sin plats såsom hufvudman,
görande godt skäl för sitt öknamn »Öl-Göran». – »De hafva» – heter det i en samtida skrifvelse –
»efter plägseden bland verldens barn varit rätt muntra och lustiga, förehafva allehanda tidsfördrif
och supa, och detta allt för att befästa Guds ord och den tyska friheten. Vinhjeltarne påtaga sig lika mycken vedermöda som den bekante biskopen, hvilken, då han brände fingrarne på steken, utropade: Quid non patimur propter regnum Christi (Hvad utstå vi ej för Kristi rikes skull!»)
Gustaf Adolf hade genom sitt sändebud låtit erbjuda de evangeliske furstarne sitt förbund och sitt bistånd, men kurfursten af Sachsen svarade afböjande. Sändebudet, som medförde brefvet, träffade konungen i Landsberg och redogjorde för de på konventet fattade besluten. De gjorde ett nedslående
intryck, så mycket mer som Magdeburgs fara tilltog med hvarje dag och det nu syntes svårare än någonsin att vinna Brandenburgs och Sachsens bistånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
