- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
320

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf och Georg Wilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att hans hemlighetsfulla resa efter Ebba Brahes bröllop verkligen gälde ett besök i denna stad.

Det var stor fest på hofvet med anledning af konungens närvaro, men kurfursten syntes tankspridd
och bedröfvad under hela måltiden. »Det förvånar mig icke – sade konungen, då någon gjorde honom
uppmärksam derpå – »ty det kan ej förnekas, att det är farliga saker, som jag begär, hvilka väl förtjena att noga betänkas, men jag begär dem icke för mig utan för kurfurstens, hans lands och hela kristenhetens bästa.» Konungen vände sig sedan till en hertig af Meklenburg, som var närvarande, och sade: »Min väg går till Magdeburg, vill ingen hjelpa mig – välan, så vänder jag om. Men jag tvår mina händer för hvad som deraf vill följa. Jag slutar fred med kejsaren och går tillbaka till Stockholm, och jag vet, att kejsaren skall lemnat mig drägliga vilkor. Protestanterne skola en gång inför Gud svara för det de icke velat göra något för evangelii sak, och när Magdeburg fallit och jag återvändt till mitt land, återstår det för eder att se till, huru I dragen eder ur spelet.»

Konungen talade med flit så högt, att han hördes öfver hela salen, och antingen nu det var hans ord,
som gjorde verkan, eller att kurfursten och hans rådgifvare funno det förenadt med fara att vägra
konungen hvad han begärde, när hans krigshär stod utanför staden och hvilken stund som helst kunde rycka fram för att taga med våld hvad som icke gafs med godo – nog af, den följande dagen, dock efter många öfverläggningar, hvilka varade till sent på qvällen, gaf kurfursten sitt bifall.

Orsaken till kurfurstens tvekan, skrifver Grubbe, låg förnämligast uti svårigheten att bestämma om
öfverbefälet. Deltagarne uti Leipzigerkonventet ville i allmänhet, att hvarje krets skulle hafva sitt imperium (krigsbefäl) för sig – anspråk, som icke kunde bifallas af konungen, hvilken var af den åsigt, »att plurium imperium (mångvälde) i krigsväsendet alltid hafver varit skadeligt»[1]. Något förbund ingicks icke, men kurfursten öfverlemnade Spandau mot konungens skriftliga förbindelse att återlemna fästningen, sedan målet, Magdeburgs räddning, vunnits. Kommendanten i Küstrin erhöll befallning att lyda Gustaf Horn och förena sig med honom, om fienden anfölle, samt intaga svenskt folk i fästningen. Om förbundet skulle vidare förhandlas.

Detta skedde den 4 Maj. Dagen derpå framryckte konungen till Spandau, hvilken fästning utrymdes af kurfurstens folk och der Axel Lillie sattes till befälhafvare. Den 6 Maj framryckte konungen till Potsdam.

Ju närmare han kom Magdeburg, desto lifligare brann hos honom begäret att hinna fram i tid till den vigtiga stadens undsättning. Nu återstod att vinna af den sachsiske kurfursten, hvad den
brandenburgske redan medgifvit, och Gustaf Adolf pådref underhandlingarna med denne under de bästa
förhoppningar om en god utgång.


[1] Gustaf Horns bref.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free