Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf och Johan Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denne man, som vi lärde känna under polska kriget, gick om hösten 1629 ur kejsarens tjenst. Han stod
sedan i liflig beröring med båda de protestantiska kurfurstarna. Ifrig lutheran och god tysk hade han uppgjort en plan att söka rädda den evangeliska läran i sitt fädernesland utan någon inblandning af främlingar. I första rummet fordrades för framgången af denna plan en fast förening mellan Brandenburg och Sachsen och vidare mellan dem och de evangeliska ständerna i allmänhet. I denna riktning arbetade Arnim till sin död, men blottstälde sig derigenom för många misstankar både af de kejserlige och svenskarne. Men sådana som dessa båda kurfurstar voro, var det en vansklig sak att kunna förmå dem till en handling af kraft och beslutsamhet.
Väl lyckades Arnim på hösten föregående året att åvägabringa ett möte mellan Georg Wilhelm och Johan
Georg, men det ledde icke till något. Underhandlingen bedrefs af furstarnes medföljande råd, och de
sachsiske herrarne togo saken i allmänhet, som om icke just någon fara varit för handen. Lydnad för kejsaren var något, som de mycket talade om, på samma gång som de påpekade, att man borde göra föreställningar mot restitutions-ediktet. Då Brandenburgaren ville hafva en beskickning till Gustaf Adolf för att inleda fredsunderhandlingar, afböjdes det, emedan derigenom misstankar skulle väckas hos kejsaren och katolikerna. Det var blott beklagligt, »att hans värdighet, konungen af Sverige, icke hade den ringaste böjelse för medelvägen!»
Lika liten frukt bar det följande konventet i Leipzig. Arnim kom dit i sällskap med kurfursten af Brandenburg, men tog dock ingen del i öfverläggningarna. Dock var han derför icke overksam, sökande att stålsätta de brandenburgska herrarne och genom dem intala Johan Georg mod till kraftiga åtgärder. Han ville, att de protestantiska ständerna skulle uppsätta en här på 32,000 man, och uppmanade särskildt Johan Georg att rusta; »ty konungen af Sverige» – skref han från Berlin – »skulle svårligen kunna rädda Magdeburg, utan måste draga sig tillbaka för Tilly, och då voro de evangeliske furstarne mycket hotade.»
Det var på detta möte som Johan Georg, på kurfurstens af Brandenburg bedrifvande, beslöt sig för att
anförtro öfverbefälet öfver den här, som af honom skulle upprättas, åt denne Arnim. Denne kloke
statsman insåg mycket väl, att med den utveckling som sakerna nu tagit måste Sachsen närma sig den svenske konungen. Men vid denna tid ankom ett kejserligt sändebud, och denna omständighet synes hafva verkat hos Johan Georg denna tvekan, som väckte Gustaf Adolfs både förundran och harm.
Det var dock icke nog med dessa svårigheter. Kur-Brandenburg var ingalunda att lita på, och det berättades i konungens högqvarter, att Kur-Sachsen »vid sidan af sin värfning gynnade fienden
framför Magdeburg med allehanda tillförsel». Grubbe omnämner detta i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
