Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magdeburgs fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att efter stadens förstöring »icke mer än 300 man af desse förrädare öfverblefne äro. Qvinnor och barn hafva njutit med soldaterne en rätt[1] och skall på tyranniet icke mått varit hafva. Desse behållne förrädare äro ock mycket sargade och sitta nu fångne.» Utom administratorn hade en doktor Stahlman och någre officerare blifvit fångne. »De andra äro mest nederhuggne, och ändock fienden hade lofvat en part
qvarter och brukat dem att samla byte, äro de likväl sedan mestaparten nederhuggne vordne. Detta är
Magdeburgs öde.»
Såsom man lätt kan fatta var det de gamla wallensteinska trupperna och kroaterne, som företrädesvis utmärkte sig genom sin vilda och grymma plundringslust. Det var lågorna från den brinnande staden, som till slut drefvo dem bort med sitt byte och sina fångar till lägret. Om qvällen var af det stolta och rika Magdeburg qvar icke mer än domkyrkan och så några få hus. »Der äro icke öfver 10 eller 12 hus i staden och några få fiskarbåtar, som äro behållne, och så sjelfva domen» –skref Grubbe till pfaltzgrefven Johan Casimir den 25 Maj. – »Allt det andra är i grund förstördt och mesta folket ihjelslaget, uppbrändt, fördrunknadt; hvilket, som det är ett grufligt exempel, så bedja vi alla Gud innerligen, att han allt vidare syndastraff mildeligen afvända ville.» Mer än två tredjedelar af stadens befolkning omkommo. En del borgare hade tagit sin tillflykt till domkyrkan och reglat dörrarne så starkt, att ingen kom till dem förstadagen. Dagen derpå blef qvarter
utblåst, och då blefvo de benådade. Äfven i de andra kyrkorna sökte de olycklige en tillflykt, men icke med samma lycka; ty de förgingos med kyrkorna.
Plundringen fortsattes under de följande dagarne. Man genomsökte grushögarne och nedträngde i källarhvalfven och fann bland förbrända lik och stelnadt blod ett oerhördt byte af silfver, guld, kläder, kostliga spanska viner och lefnadsmedel af alla slag, hvilket allt utfördes till lägret. En skrift, som utgafs i Frankrike 1642 under benämningen »Le soldat suedois»[2], omtalar att några af Tillys officerare sökt förmå honom att göra slut på blodbadet, men att han svarat: »Lemnen ännu en stund åt soldaten! Derefter må man tala vid mig, jag skall då se till, hvad som är att göra, men soldaten måste väl hafva något för sida mödor och faror.» Men denna berättelse, som skriften sjelf betviflar, genom tillägget »om det är sant» – strider allt för mycket mot hvad man i allmänhet känner om Tillys kärlek till krigstukt och ordning.
Tilly kunde icke hindra hvad som skedde, och plundringen jemte alla grymheterna, ehuru här må
hända drifna till sin spets, hörde till tidens krigssätt. Men utan tvifvel hade en samtida tysk
författare[3] rätt, då han säger, att Tilly och de kejserlige officerarne kände ett hjertligt deltagande för jämmern och eländet och för de af soldaterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
