Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Leipzig den 7 September 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen öfverskickade derför först trenne musketerareregementen – Hamilton, Monroe och Ramsay – samt 600 tyska ryttare, hvilka intogo en ställning något öster om byn Podelwitz. Men de fiendtliga linierna förblefvo orörliga der de stodo, och då följde så skyndsamt som möjligt öfvergången af de öfriga svenska härafdelningarna. Det säges, att Tilly bleknat, när han, omgifven af sina generaler,
från höjden åskådade den ordning och säkerhet, hvarmed de svenska officerarne uppmarscherade och intogo sina bestämda platser i slagordningen, och att han glömt besvara sina generalers frågor. På deras, synnerligen Pappenheims, uppmaning att anfalla, innan hela fiendens styrka kommit öfver,
svarade han nej. Han lät blott genom kroaterna antända Podelwitz, på det att svenskarne icke der
skulle få någon stödjepunkt.
Den förenade hären uppstäldes enligt öfverenskommelse mellan konungen och Arnim så, att sachsarne bildade en särskild slagordning för sig till venster om den svenska. Denna uppstäldes med fotfolket i midten och rytteriet på flyglarna. De bästa rytteriregementena stodo på högra flygeln, der konungen sjelf anförde första träffen, Johan Banér den andra, tillsammans 5,000 man. Den venstra flygeln, utgörande 2,800 man, fördes af Gustaf Horn. Midten fördes af Teufel i första och Hepburn i andra träffen. Hela hären var uppstäld enligt de nya åsigter, som Gustaf Adolf införde i krigskonsten.
Hären uppstäldes utom skotthåll för de kejserliga kanonerna, hvarför utrymmet var mycket trångt. Konungen red sjelf omkring och tillsåg att allt skedde efter befallning, dervid uppmuntrande de sina, både ryttare och fotfolk.
Adler Salvius fäller ett omdöme om de båda härar, hvilka nu stodo uppstälda mot hvarandra till strid på lif och död, ett omdöme, som vi icke kunna underlåta att anföra. »Rifvet, slitet och smutsigt» – säger han – »såg vårt folk ut (af det ständiga arbete det hade utstått under hela året) emot de försilfrade, förgylde och fjäderbuskade kejserlige; små voro våra svenska och finska hästar mot de stora tyska hästarne; men så visste de våra dock med sig, att de hade under oafbrutna segrar gått mest hela Östersjön omkring, kört ryssen in i det inre af hans land, föreskrifvit polackarne lagar och drifvit alla dessa snushanar, hvilka stodo der framför dem på fältet, allaredan tillförene, icke ur en eller två, utan ur alla de fasta platserna i Rügen, Pomern, mesta Meklenburg och hela Mark-Brandenburg, och hade derför så mycket ringare betänkande att nu angripa dem på ett ställe, hvarest de ingen mur om sig hade, utan allenast en liten jerntröja om lifvet.»
Sedan allt var ordnadt, red konungen framför midten af hären[1]. Här stannade han, aftog med ena handen sin hatt och sänkte med den andra värjan mot jorden,
hvarpå han med sin starka stämma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
