Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Leipzig den 7 September 1631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tillys kanoner. Betäckningen gjorde väl något motstånd, men måste vika och kanonerna riktades
mot Tillys fotfolk, som de besköto längs efter hela linien. Pappenheim återkom väl nu med hvad han
kunnat hopsamla af sina ryttare och sökte – enligt hvad några berätta – återtaga artilleriet, men fann det omöjligt. Han störtade då ned uti stridsvimlet, der han personligen underrättade Tilly om venstra flygelns fullkomliga nederlag.
»Fienden stod som ett berg i förstone» – heter det i konungens bref – »och fäktades af en annan
del länge med sådan ifver, att det syntes fast tvifvelaktigt, hvilkendera segern behålla skulle.»
Men då Tilly märkte, huru hans egna kanoner sköto salva på salva mot hans folk; då han såg det svenska fotfolket ur den dittills orörda första träffens midt långsamt komma ryckande emot sig, och då hans eget folk började gifva allt förloradt, då insåg han att här intet vidare var att göra. Han ville då anträda återtåget. Klockan var nu mellan 6 ooch 7.
Återtåget. Men nu öfvergick Horns flygel från försvar till anfall och trängde med häftighet på, understödd af en del af högra flygelns rytteri. Det blef ej möjligt för Tilly, som i riktning öfver Seehausen ville gå till Leipzig, att upprätthålla ordningen. Hären upplöste sig i ett skiftande virrvarr, och snart var allt stadt i den vildaste flykt.
Den gamle grå skymmeln, som var Tillys stolthet och burit honom i så många drabbningar från seger till seger, blef skjuten under honom och han måste stiga upp på en ny. Han gjorde allt för att återföra sitt folk i ordning, men ingen hörde mera. Vi kunna väl tänka oss den harm och förtviflan, som bemäktigade sig den gamle mannen. Han red som en skugga bland skuggor, hans röst hördes icke, hans vilja lyddes icke. Pappenheim, betäckt af sår, utvecklade den största personliga tapperhet, men allt var förgäfves. Både han och Tilly måste till slut följa strömmen.
En ryttmästare vid Rhengrefvens regemente, som för sin längd kallades långe Fritz, fick se Tilly och satte efter honom samt hann honom snart. Han fattade honom i kläderna och befalte honom att gifva sig. Tilly gaf hästen sporrarna och sökte rycka sig lös, men långe Fritz följde efter och gaf honom slag på slag med pistolkolfven. I detta ögonblick, då Tilly var nära att förlora sansningen, kom hertig Rudolf af Luxemburg honom till hjelp. Hans kula träffade långe Fritz i hufvudet, så att han föll död ned, och den gamle fältherren var räddad.
Endast fyra fotregementen af hela den stolta kejserliga hären hade under skydd af dammet och
krutröken – berättar Horn – lyckats rädda sig undan förödelsen. De voro regementena Chiesa, Balderon, Blankart och Dietrichstein. De drogo sig småningom till brynet af Linkenwald, der de fattade stånd. Här anföllos de af Totts och Smålands ryttare under Stenbock, men de gjorde ett kraftfullt och tappert motstånd, och striden blef ytterst häftig. De stredo icke längre för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
