Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagarne närmast efter slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifver i sitt bref: »När vi gingo öfver bron vid Wittenberg, var kongl. maj:t icke mer än 13,000 till fot effektive stark, men efter slaget voro vi likvist 18,000 man starke till fots, det allt kom af fiendens fotfolk, som mest i förföljelsen ertappades, i det att papisterne blefvo mest nedhuggne eller fångade och de evangeliske stälde sig sjelfvilligt under. Bägge rullorna såg jag sjelf och tog afskrift af dem i Wittenberg före slaget och i Halle efter detsamma.»
Hvad rytteriet beträffar var deremot förhållandet ett annat, hvilket härledde sig deraf att det
företrädesvis var rytteriet, som var i elden. »Ty våra ryttare» – säger densamme – »drabbade med, och kommo 12 våra bästa fotregementen icke ens till att drabba. Fienden kände fanorna, efter de stodo midt i slagordningen, sköt fuller mycket i förstone med stycken bland dem, men ville intet vidare der anlita.» – Mycken förlust tillfogades äfven de kejserlige af de uppretade sachsiska bönderna, hvilka samlade sig i stora skaror och nu utöfvade vedergällningsrätten.
Gustaf Adolf framryckte samma dag (den 8 September) från slagfältet till Leipzig. Det kejserliga lägret med sina dyrbarheter i guld och silfver, sina präktiga klädedrägter, läckerheter, tält, hästar o. s. v. föll i segrarens händer. »Alla tälten stodo ännu uppspända» – säger Salvius – »med vagnborgen rundt omkring.»
Dagen derpå (den 9) gick konungen med större delen af rytteriet till Merseburg, hvilken stad intogs. Flera tusen kejserlige, som der hade samlat sig, blefvo dels nedhuggne, dels tillfångatagne. Dagen derpå förenade sig hela hären vid Halle, som gaf sig den 11; slottet dagen derpå, samma dag som Leipzig gaf sig åt kurfursten af Sachsen, åt hvilken konungen öfverlemnade denna ära.
Adler Salvius hade ifrån Halle blifvit skickad till Johan Georg att å konungens vägnar bedja om en sammankomst, som ock egde rum i den nämnda staden. Kurfursten infann sig, men, såsom man kan förstå, något beklämd till sinnes till följd af den snöpliga flykten från slagfältet. Konungen, som såg huru besvärad den stackars fursten var, afbröt honom, då han började framkomma med några ursäkter och sade: »Låtom oss icke tala derom. I hafven visat tillräckligt mod vid öfverläggningarna i Düben, och eder beslutsamhet derstädes har jag att tacka för den ära som mitt folk vann den 7:de!»
Den förtjuste kurfursten försäkrade högt, »att han aldrig i sitt lif skulle glömma hvarken konungens
hjelp eller hans vänskap, och han skulle använda alla medel och allt sitt anseende att förskaffa
konungen kejsarkronan, om han åstundade henne.» Salvius berättade äfven, att konungen och kurfursten
till sist »drucko broderskap och stiftade all god förtrolighet.» Men synnerligt djupt fästade sig icke, såsom vi längre fram få se, hos denne furste minnet hvarken af det ena eller det andra, ehuru han så högt talade om sin tacksamhet och erkände att genom Gustaf Adolf »den högste Guden gjort de kejserliges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
