Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagarne närmast efter slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådslag om intet och med sin starka hand räddat honom och hans bundsförvandter.»
Den svenska hären förlades i ett läger vid Schkeuditz, der den under några dagar fick hvila ut efter
ansträngningarna och mödorna. Den sachsiska hären slog läger vid Leipzig.
I Wien var grefve Slavata den förste, som mottog underrättelsen om nederlaget. Han skyndade genast att gifva kejsaren del deraf. Kejsaren hade varit på jagt och var nyss återkommen samt skulle sätta sig till bords om qvällen, när Slavata kom. Han närmade sig kejsaren och hviskade till honom helt sakta, att en olycklig slagtning förefallit i Sachsen. Men så väl förstod Ferdinand att beherska sig, att ingen af de närvarande märkte, det han mottagit underrättelser om en olycka.
Efter måltiden innestängde han sig med de förnämsta herrarne, och hela natten tillbragtes med uppsättande och affärdande af befallningar rörande en mängd åtgärder, som ofördröjligen måste vidtagas.
Till en början kunde emellertid hvarken kejsaren eller någon annan vid hans hof öfverse olyckan i hela hennes vidd eller fullkomligt uppskatta hennes följder. Men kejsar Ferdinand var sig lik i detta fasta, oböjliga sinne, som han tillförene visat, då faran stod honom närmare in på lifvet, än som nu var fallet, och ingenting sparades att så hastigt som möjligt möta de faror, som nu hotade. Sedan slaget på Hvita berget hade kejsarens vapen krönts af idel framgångar, hans makt var större än någon af hans företrädares. Vi hafva i det föregående sett tillräckliga bevis på, huru äfven Tysklands mäktigaste protestantiske furstar bäfvade af fruktan för den kejserliga viljan, »som
stod fast vid sina konfiskationer och sitt godtyckliga förflyttande af furstendömen ur en slägt i en annan.»
Genom slaget vid Leipzig förändrades allt detta. Svärdet, som skulle lägga Tyskland till kejsarens fötter och tvinga det under den enda saliggörande kyrkan, var slaget ur kejsarens hand, och i och med detsamma blef hela ställningen förändrad.
Först visade sig detta i afseende på protestanterna i öfre Tyskland, hvilka så länge suckat i fruktan och knappt vågat hoppas räddning. Glädjen bland dem var stor, när underrättelsen kom om den svenske konungens seger. Nu var han kommen »den nye Gideon», som de väntat på, »hjelten från Norden», och hvad allt de i sin hänförelse nämnde Gustaf Adolf. Segern vid Leipzig gjorde honom till sitt tidehvarfs hjelte.
Hvad som föregick inom Gustaf Adolf sjelf är vanskligt att säga. I hans bref till pfaltzgrefven
och Axel Oxenstierna ser man samma lugna, allvarliga sinne. Ehuru han saknar förlusten af de tappre,
som fallit, »är dock denna seger» – säger han – »af hvilken afgörandet häruti nästan hängde, så
märkelig, att vi största orsak hafva att tacka Gud, som oss mildeligen beskyddat hafver uti en slik fara, som vi näppeligen hafva varit uti tillförene. Den högste Gud förläne vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
