Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I konungens vinterqvarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgifning af tyska furstar och herrar, som voro oförmögna att underkasta sig krigstjenstens stränga lydnad, i synnerhet då befallningar utdelades af någon annan än konungen sjelf.
Flera regerande tyska riksfurstar, den fördrifne konungen af Böhmen, en mängd mindre betydande
riksgrefvar cch riksfriherrar vimlade i konungens salar och bidrogo att gifva lif och glans åt hans
hof. Tolf sändebud från främmande makter utvisade tillika, att brännpunkten för Europas olösta frågor fans, der konungen af Sverige befann sig. Lägger man härtill de många generalerne och högre officerarne, de många buden, som gingo och kommo, medförande vigtiga underrättelser och mottagande konungens befallningar, så kan man göra sig en föreställning om lifvet och rörelsen under dessa dagar i den gamla riksstaden.
I en sådan omgifning, stående med sin segrande här midt i hjertat af Tyskland, älskad och beundrad af alla, äfven af furstarne, är det icke underligt, om någon mer än kurfursten af Sachsen skulle
hafva uttalat lyckönskningar till den tyska kejsarkronan. Det berättas i Le soldat suedois, att någon sagt till konungen, »det han redan vore herre öfver kejsarkronan, då han innehade så väl Nürnberg, der hon förvarades, som Frankfurt der kejsarkröningen skedde». Konungen skall leende hafva svarat, »att så långt sträckte sig icke hans äregirighet».
Hvad konungen sjelf hyste för tankar härutinnan, yppade han för ingen. I verkligheten var Gustaf
Adolf nu det protestantiska Tysklands hufvud och skyddsherre eller protector, som det heter med ett från latinet lånadt ord. Att denna verklighet kunde blifva rättsligen erkänd, var en tanke, som synes hafva föresväfvat samtiden. Den ofvannämnde Khewenhiller anför såsom en af punkterna i de vilkor, hvilka Gustaf Adolf från Maintz gjort Kur-Baiern och andra katolska ständer för fredens upprättande i Tyskland, »att han, emedan han räddat riket från undergång, skulle väljas till romersk konung.»
Af Gustaf Adolf sjelf anför en tysk historieskrifvare[1] följande samtida yttrande till sändebud från staden Nürnberg. »Af sina vänner» – sade han – »ville han icke hafva annat än deras tacksamhet; hvad han af fienden tagit, tänkte han behålla; protestanterne måste söndra sig från katolikerna och förse sig med ett erforderligt hufvud, i synnerhet för kriget; han kunde icke som en tillupen soldat nöja sig med några månaders sold; land kunde han fordra enligt folkrätten (såsom Grotius lärer), ehuru han deraf hade nog; Pomern kunde haft ej lemna för sjöns skull, och om han återstälde något, så kunde han likväl fordra samma jura superioritatis (öfverhöghetsrättigheter), som kejsaren förut hade haft; den gamla riksförfattningen dugde icke
mera!» Nürnbergarne svarade härtill och försäkrade, »att de icke visste någon bättre och mer välsignad till öfverhufvud än hans kongl. maj:t sjelf!»
Att döma af detta konungens svar, så synes han hafva tänkt sig landvinning, i Tyskland såsom den slutliga lönen för allt det arbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
