Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I konungens vinterqvarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig icke vara ringare än någon monark i verlden. Alla konungar äro lika, och mina företrädare hafva icke gifvit vika för konungarne af Frankrike. Om konungen eder herre anser det vara tillräckligt att sända en minister, skall jag göra detsamma!»[1]
Samme författare berättar vidare, att ett annat franskt sändebud hotat med krig, om icke katolikerne
skonades. »Välan» – skall då konungen hafva utropat – »har konung Ludvig lust att slåss med mig, kan han bespara sig besväret att söka upp oss här; jag skall i spetsen för min här möta honom vid Paris!»
Men Frankrike fruktade äfven för egen räkning den segerrike konungen. Hugenotterne i Frankrike kunde
i honom vinna en mäktig bundsförvandt, och i alla händelser stred det mot Frankrikes politik att bidraga till bildandet af en ny stormakt i stället för den habsburgska, som det ville störta. Derför lät franska hofvet bedja konungen att icke sträcka sina vapen till Elsass, på hvilket land Frankrike kunde göra anspråk, emedan det utgjort en del af detta rike sedan konung Dagoberts tid. Gustaf Adolf svarade, »att han icke kommit såsom Tysklands proditor (förrädare), utan som dess protector (beskyddare), han ville återställa, icke sönderstycka det».
Frankrike ville äfven skicka en krigshär till Tyskland, men derpå svarade konungen leende: »Tvänne
konungars härar skola knappt kunna sämjas i Tyskland; konung Ludvig gör bättre att anfalla spaniorerna; hans fiender i Tyskland åtager jag mig att sköta och hoppas kunna göra godt besked för mig.» Gustaf Adolf visste att vid alla tillfällen iakttaga sin värdighet. För öfrigt insåg han snart att bundsförvandtens hot ej var så farligt, liksom att denne ej var fullt så fruktansvärd, som han gaf sig ut för.
Då det likaledes snart blef klart för konungen, att de katolske furstarne endast ville begagna
stilleståndet för att vinna tid och rusta sig, afbröt han underhandlingarna och gjorde sig redo att öppna fälttåget 1632.
Men innan vi följa honom på detta, vilja vi från slutet af år 1631 anföra ett par händelser af mera
enskild art.
Den första innefattas i en dagboksanteckning och omtalar ett afsked från konungen af en man, som
stått honom nära och som vi i det föregående vid flere vigtiga tillfällen omnämnt. Det är Per Brahe
eller »grefve Per», som han helt kort och godt af sin samtid nämndes. Han hade följt med ut hemifrån
1630, men vändt hem efter sin broder Joachims dödsfall. Följande året for han åter ut och träffade
då konungen i Erfurt, hvarpå han följde honom på tåget öfver Thüringerwald och var med vid Königshofen och Würtzburg. Vid stormningen af slottet var han nära att omkomma. »Hade i slottet» –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
