- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
378

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I konungens vinterqvarter - Gustaf Adolf i Nürnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin mildhet och rättvisa tala. Nu kom upprättelsen först efter hans död. Erik blef då utskickad till
Axel Oxenstierna. År 1635 sändes han som Sveriges ombud till Paris, der han dog samma år, sedan han
vunnit Hugo Grotii vänskap.

Medan konungen uppehöll sig i Frankfurt, inträffade en händelse, som i hög grad stegrade kärleken till honom. Vi anföra berättelsen efter Le soldat suedois. »Emedan konungen till sin natur icke var misstänksam, lät han gerna hvem som helst få tillträde till sin person i det hus han bebodde. Men en händelse, som inträffade, förmådde hans lifvakt att iakttaga litet mer försigtighet. Man hade sent en afton träffat i konungens kammare en prest från Antwerpen, hvilken hade en dolk gömd i sin ficka. Han blef fasttagen, förhörd och satt i säkert förvar i afbidan på, att man skulle kunna vinna mera särskilda upplysningar om hans förehafvande.»

»Man lät också konungen höra, att sex jesuiter verkligen sökte tillfälle att öfverfalla honom,
när han var ensam, för att nedstöta honom, att desse herrar hade svurit att beröfva honom lifvet och att man slagit vad i Augsburg, att konungen icke skulle lefva sex månader. Man bad derför konungen att mera vårda sin personliga säkerhet.»

Gustaf Adolf svarade härpå detsamma som man ofta upprepat efter honom, »att en konungs pligter icke tilläto honom att lefva innesluten i en ask; de illasinnade förmådde icke allt hvad de ville, och förtröstan på Gud förmådde mer än den bästa lifvakt. Gud visste nog, huru långt och huru länge han ville betjena sig af honom, och skulle nog, när Han fann det för godt, uppväcka en annan, som vore mäktigare, än han (Gustaf Adolf). Det verk, som den allsmäktige Gud ville utföra, berodde icke på en enda förgänglig menniska.»

Till dem, som detta oaktadt sökte uppmana honom att bättre bevara sitt dyrbara lif, hvarpå så många
millioners väl berodde, sade han: »Viljen I då lära mig att misstro Gud?» – Berättelsen visar oss den store konungen lifvad af samma anda, samma mod och samma innerliga förtröstan till Gud, när han nu gick att fullfölja sitt arbete det sista året af sin lefnad, som när han tog de första stegen på denna för menskligheten betydelsefulla bana.

Gustaf Adolf i Nürnberg.


Den svenska styrkan i Tyskland utgjorde vid slutet af år 1631 omkring 100,000 man. Hufvudstyrkan
under konungen sjelf, 20,000 man, stod vid Rhen, Horn stod i Franken, Banér vid Magdeburg och Tott
i Meklenburg med härar från 8,500 till 12,500 man, hvarförutan 10,500 man lågo som besättningar i de
pomerska och brandenburgska städerna och kurfursten af Sachsen egde 18,000 man i Böhmen. Denna styrka ökades emellertid betydligt genom värfningar under vintermånaderna, synnerligast hvad beträffar hufvudhären och Gustaf Horns.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free