- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
419

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härarne bryta upp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nalkades tältet. Den skyldige, som var en korporal, framkallades. Han öfverbevisades om sitt brott och konungen tog honom vid hufvudet, i det han sade: »Hvarför har du gjort detta, min son! Men du skall lida ditt straff, ty det är bättre, än att du genom ditt brott drager Guds hämnd öfver mig och oss alla.» Dermed öfverlemnade han honom genast att hängas.

För någon tid stäfjades på detta sätt oordningarne, men nöden tilltog med hvarje dag, och tillståndet blef till slut alldeles outhärdeligt. Konungen ville inleda underhandlingar med Wallenstein, men denne vägrade att inlåta sig på något annat än frågan om fångarnes utvexling. Soldaterna dogo i tusental, och det såg ut, som om rytteriet skulle fullkomligt tillintetgöras
i anseende till afgången af hästarne. Man räknade fjorton dagar efter föreningen förlusten på manskap till 12,000 man och på hästar till 8,000, under det att Nürnbergs dödlista för detta år upptager den förfärliga summan af 30,000 menniskor.

Ett sådant elände kunde konungen icke längre se. Det gälde väl här att underkasta sig förödmjukelsen af ett aftåg, medan fienden ännu stod qvar i sitt befästade läger, men i valet mellan dessa tvänne ytterligheter valde Gustaf Adolf att på bekostnad af sin krigiska ära rädda folket.

Han qvarlemnade Axel Oxenstierna i Nürnberg med 4,500 man under den nyligen ur fångenskapen återkomne Kniphausen, och den 8 September bröt han upp med 17,000 man från Fürth. Med flygande fanor och klingande spel gick tåget förbi det wallensteinska lägret vester ut. Hertig Bernhard stod qvar med 10,000 man för att gifva akt på Wallenstein. Men denne förblef orörlig i sitt läger, antastade hvarken konungen på hans utmanande förbimarsch eller hertig Bernhard. Denne afgick derför dagen derpå till konungen, som dröjde några dagar vid Neustadt, bakom den lilla floden Aisch.

Det var konungens afsigt att skynda tillbaka till Nürnberg, om Wallenstein skulle rycka ned från
sitt läger och nalkas staden. Men detta inträffade icke. Wallenstein låg fortfarande stilla. Då gick
konungen till Windsheim, der han ytterligare stannade några dagar, hvarunder fortfarande hären förminskades af sjukdom till den grad, att på en vecka 12,000 man fotfolk och 6,500 man rytteri afgingo. Af den stora hären om 46,000 man ryckte nu Gustaf Adolf bort med endast 18,500. Så oerhörda hade förlusterna varit.

Om konungens aftåg skref Wallenstein till kejsaren: »Konungen har gjort en mycket vacker reträtt, och jag ser så väl af denna som af andra aktioner, att han är sitt handtverk fullkomligt mäktig.» Kurfursten af Baiern uppmanade att anfalla de aftågande svenskarne och förfölja dem, men Wallenstein sade nej, till kurfurstens stora missnöje. Förhållandet mellan de höge herrarne var ingalunda godt. Wallenstein, som icke i ringaste mån gjorde något afseende på denne sin forne fiende, lät honom ofta nog på ett känbart sätt förnimma sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0427.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free