Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- I Erfurt och Naumburg
- Konungen beslutar sig för ett fältslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 5 November bröt konungen upp från Naumburg. Ett under
vägen uppfångadt bref kom honom att fatta ett nytt beslut.
Konungen beslutar sig för ett fältslag.
Till följd af snabbheten i den svenske konungens rörelser[1] anade
man icke hos de kejserlige, att han var dem så nära. »Svenskarne
hade liksom flugit och gjort otroliga marscher» – säger en
Wallensteinsk officer. Wallenstein stod på marsch från Leipzig till Erfurt –
hvartill han låtit förmå sig af Pappenheim, hvilken menade, att hertig
Bernhard med sin svaga styrka lätt skulle kunna öfverväldigas och
tillintetgöras – då han fick den första säkra underrättelsen, att Gustaf
Adolf sjelf ankommit till Thüringen.
Wallenstein befann sig då i Weissenfels, det var samma dag som
konungen bröt upp från Buttstedt, eller den 30 Oktober. Han
skickade genast tvänne regementen att plundra och besätta Naumburg,
hvarefter han sjelf med hela hären ville gå fram att hindra öfvergången
öfver Saale. Det var, som vi veta, för sent. Konungen hade
redan både gått öfver Saale och bemäktigat sig Naumburg.
Då uppstälde Wallenstein sin här i slagordning vid Weissenfels,
menande att Gustaf Adolf skulle rycka framåt och anfalla. Men detta
inträffade icke. Tvärt om fick man veta, att konungen förskansade sig
i Naumburg. Wallenstein tänkte ett ögonblick att rycka fram och
anfalla sin fiende, men afstod derifrån, sedan han fått kännedom om
förskansningsarbetena och tog i betraktande den oländiga marken.
Sedan man under de närmast följande dagarna sväfvat i ovisshet
om hvad som borde företagas, upptogs frågan om anfallet åter, och
ett stort krigsråd hölls, der ordet fördes af Pappenheim och Holk,
emedan Wallenstein ville genom sin frånvaro lemna så mycket större
frihet åt hvar och en att yttra sig. Man skulle tro, när man tänker
på hvem som i detta krigsråd förde ordet, att anfallet utan mycket
om och men skulle blifva beslutadt. Men detta blef icke händelsen.
Pappenheim talade icke nu med samma stolta ifver som året
förut, då han förmådde Tilly till slaget vid Leipzig. Han hade i
sjelfva verket helt andra planer och underkastade sig endast nödtvungen
det högre befäl, som var lemnadt åt Wallenstein. Derför hade han
så ogerna lemnat Nedersachsen, derför längtade han ock dit tillbaka.
Efter mycket talande hit och dit stannade man i krigsrådet vid den
åsigten, att Gustaf Adolf icke borde anfallas, stödjande denna åsigt
dels på den framskridna årstiden, dels på det förskansade läger, inom
hvilket konungen befann sig.
[1] »Wallenstein var en af podager lidande strateg, konungen en general af
rask rörlighet, hos hvilken fans en lefvande krigisk ålder» -- säger en af nyare
tidens tyska författare, Leopold von Ranke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0442.html
