Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Natten mellan den 5:te och 6:te November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lützen. När man kommit öfver denna bäck, hade man Lützen framför
sig till venster och till höger något längre bort en skog. Konungen
lät sina linier taga en riktning mera åt norr, så att den högra
flygeln framgick till venster om denna skog. När de främsta
sqvadronerna hunnit skogens norra gräns, lät konungen hela hären göra
halt. Trossen hade från Röcken gått öster ut och stannat vid byn
Meuchen sydost om Lützen.
Klockan var då omkring åtta på morgonen.
Hos Wallenstein. De trenne kanonskotten från Weissenfels hade
för Wallenstein förkunnat, att den svenska hären var i antågande. Men
han trodde icke, att det var fråga om något anfall, utan han stod fast
i sin föreställning, att Gustaf Adolf blott tågade förbi, hvilket var det
ena af de tre fall, som ingingo i hans beräkning. Emellertid kommo
efter hvarandra nya underrättelser så väl genom Colloredo som från
Isolani, hvilka bekräftade det budskap, som kanonskotten bringat, och
stälde utom allt tvifvel, icke blott att svenska hären var i antågande,
utan att det gälde ett anfall på honom sjelf.
Då aflossades de tre kanonskotten från Lützen – tecknet att de
skilda härafdelningarna skulle samlas dit. Ilbud sändes äfven till dem,
som befunno sig längre bort. Men ännu beherskades dock Wallenstein
af en viss tvekan om rätta förhållandet, och hade ej den svenska härens
öfvergång öfver Rippach upptagit hela eftermiddagen, utan konungen,
såsom hans afsigt var, kunnat genast frammarschera och anfalla, så
hade Wallenstein varit förlorad. Ännu efter Isolanis ankomst till Lützen
var han ej fullt säker om Gustaf Adolfs verkliga afsigt och dröjde i
det längsta att afsända bud till Pappenheim.
Han skref till denne, »att fienden vore i antågande och redan vid
passet[1]. Pappenheim skulle derför låta all ting stå och ligga samt
genast begifva sig i väg med allt sitt folk, så att han kunde inträffa
följande morgon bittida». Men ilbudet, som skulle rida till Halle med
detta bref, afgick icke förr än sent på aftonen. Sedan under nattens
lopp följde oro öfver dröjsmålet, så att Wallenstein afsände ett nytt
bud för att påskynda Pappenheim, att han sjelf med rytteriet och
dragonerna skulle skynda förut.
Det var emellertid omöjligt för Pappenheim att efterkomma dessa
befallningar. Han hade samma dag, den 5 November, bemäktigat sig
Moritsburg och hans folk hade spridt sig i Halle för att plundra. Det
första ilbudet från Wallenstein, som hade 4 ½ tyska mil att rida,
kunde icke träffa honom förr än midt i natten, och sedan dröjde det,
innan han kunde insamla och ordna sitt folk. Derför kunde han icke
komma fram förr än efter middagen den följande dagen. Men Wallensteins
bref bar han på sig. Det förvaras ännu i arkivet i Wien, dränkt
i hans blod.
Wallenstein skred emellertid till vidtagande af de mått och steg,
som stunden kräfde. Under loppet af natten, allt efter som de spridda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
