Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under morgondimman den 6 November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de svenska linierna gjort halt och vändt sig från tågordningen
mot fienden, väntade man blott på att dimman skulle skingra sig, för
att striden skulle börja. Men dimman tätnade i stället för att falla.
Då lät konungen hela hären göra morgonbön. Det var Luthers psalm
»Vår Gud är oss en väldig borg» som sjöngs.
Konungen, som stigit till häst utan att hafva förtärt någonting,
var klädd i kyllertröja och deröfver en grå öfverrock. Harnesk kunde
han icke, som vi veta, allt sedan »de heta slängarna vid Dirschau»,
bära. När man denna morgon bar till honom hans rustning, sade han:
»Gud är mitt harnesk!»
Sedan morgonbönen var gjord och sången tystnat, red konungen
genom lederna och talade till sitt folk, både landsmännen och tyskarne.
Hans ord, som efteråt upptecknades ur minnet, voro till svenskar och
finnar följande: »Käre vänner och landsmän! Nu är dagen kommen
att visa, hvad I lärt i så många föregående drabbningar och fälttåg.
Midt framför oss står den fiende, som vi så länge hafva sökt, icke på
ett högt berg och bakom starka förskansningar, utan på öppna fältet.
I veten nogsamt, huru denne fiende hittills skytt att möta oss på öppna
fältet. Att han i dag ändrat uppförande, sker icke frivilligt och af
hopp om seger, utan emedan han tvungits dertill. Derföre gören eder
färdiga, stån faste vid hvarandra och fäkten ridderligen för eder Gud,
edert fädernesland och eder konung. Jag vill då belöna eder alla, att
I skolen hafva orsak att tacka mig derför. Men om, det den högste
Guden nådigt afvände, I denna gången låten eder öfvervinnas, så skall
intet ben af eder återkomma till Sverige. Gud bevare eder alla!»
Till tyskarne yttrade konungen: »Mine redlige bröder och kamrater!
Jag beder och förmanar eder vid edert kristliga samvete och eder egen
ära, gören i dag eder skyldighet, såsom I ofta med mig förr gjort
hafven och i synnerhet för ett år sedan icke långt från denna plats.
Då slogen I den gamle Tilly och hans här, och hoppas jag, att denna
fienden ej skall slippa för bättre köp. Gån friskt på! I skolen ej blott
strida under mig, utan med mig och jemte mig. Sjelf skall jag föregå
eder och här våga lif och blod. Följen I mig, så förtröstar jag till
Gud, att I vinnen seger, som skall komma både eder och edra
efterkommande till godo. Hvarom icke, så är det slut med eder religion,
eder frihet, eder timliga och eviga välfärd.
Den häst, som konungen hittills ridit, var nu alldeles uttröttad,
hvarföre han besteg en ny[1]. Men ännu låg dimman tät och
ogenomtränglig öfver fältet. Man såg knappt hvarandra från trupp till trupp.
Då och då hördes ett dundrande kanonskott från fienden och på
flyglarna vexlades några skott mellan förposterna. Så fortfor det till frampå
förmiddagen. Konungen blef otålig, och för att stilla sin oro
uppstämde han med egen röst: »Gud vare oss nådig och huld», och
derefter ännu: »Förfäras ej, du lilla hop.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
