Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omväg bakom Schkölzigerskogen och öfverföllo vid Meuchen den svenska
trossen.
De närmast kroaterna stående sqvadronerna i fiendens första linie
aflossade väl sina karbiner, men vände derpå genast ryggen till. Så
långt var nu på hela den svenska linien allt godt och väl. Konungen
fick i detsamma underrättelse om eröfringen af det fiendtliga batteriet;
han tog af sig hatten och tackade Gud. – Men denna framgång var
blott början.
De vikande fiendtliga sqvadronerna upptogos af den andra linien.
Der sutto gamla bepröfvade kyrassierer, hvilka i sina tunga jernrustningar
liknade en mur af jern, som nu började röra sig framåt.
Konungen pekade på dem och sade till Stålhandske: »Grip an de der
svarta bussarna, de komma att göra oss ondt!» Men i detsamma
märkte han den fara, som hotade fotfolkets högra flank, hvilken blottat
sig, och kort derefter fick han veta, att fotbrigaderna började vika.
Så väl de båda fotfolksfyrkanternas som kyrassierernes anryckande
hotade dessa med en sådan fara, att de ej kunde utan kraftigt understöd
hålla ut.
Inseende ögonblickets vigt, ilade konungen med sin omgifning
från finnarne på högra flygeln, der han i detta ögonblick befann sig,
till venstra sidan af samma flygel[1].
Här hade Smålands ryttare nyss förut kommit öfver dikena. Men
deras öfverste, Fredrik Stenbock, hade träffats af en muskötkula i
foten. »Följen mig, mina tappre gossar!» – ropar konungen och störtar
framåt. I detsamma sänkte sig åter dimman, omsvepande med
sin duk så väl de kejserliga kyrassierernes dunkla skepnader som
konungen och småländingarne.
En kejserlig korporal, som såg, huru alla veko åt sidan och gåfvo
rum för den framsprängande konungen, förstod deraf, att det var
någon mäktig herre, ehuru han icke kände, att det var konungen. Han
fattade derför en musketerare vid handen och sade, i det han pekade
på konungen: »Skjut på den der, det måtte vara något förnämt!».
Musketeraren tog sigte, lade an och skottet brann af. Kulan träffade
konungen i venstra armen, så att benpipan stod fram genom
kläderna[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
