Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen sprängde framåt och sökte betvinga smärtan, men kände
snart, huru krafterna sveko honom och han bad på fransyska hertigen
af Lauenburg, att denne skulle obemärkt föra honom ur striden[1]. Hertigen
sökte uppfylla konungens önskan. Men de befunno sig midt ibland
Götzens kyrassierer. Öfverstelöjtnanten Moritz von Falkenberg var en
bland de främste. Han störtade i sin blanka rustning rakt på konungen
och sköt honom på tio stegs afstånd ett skott genom ryggen.
Falkenberg föll ögonblicket derefter för ett värjstygn af hertigens af
Lauenburg stallmästare Luchau.
Men konungen vacklade och sade till hertig Frans: »Broder, jag
har fått så mycket jag behöfver, sök att rädda ditt eget lif!»
Hertigen fattade dock konungen om lifvet och sökte qvarhålla honom på
hästryggen, tills de hunnit utom striden. Då träffades konungens häst
af en kula i halsen, så att han blef orolig och stegrade sig, och en
pistol aflossades mot hertigens ansigte. Han slog väl undan vapnet
med handen, men krutelden svedde honom i ansigtet.
Härunder släppte hertigen konungen och – flydde. Konungen
sjönk ned af hästen, men fasthölls med ena foten i stigbygeln och
släpades så ett stycke framåt, tills foten lossnade. Nu var ingen af
hans omgifning hos honom mer än August Leubelfing. Kammarherren
Truchsess hade sett, huru den kejserlige officeren skjutit konungen,
men hade sedan i trängseln blifvit skild från hans person. Det var
ock fallet med Kreilsheim. Af de båda lifknektarne låg den ena skjuten,
den andra sårad.
Pagen steg genast af sin häst och erbjöd den åt konungen. Denne
räckte båda armarne emot honom, men kunde icke mera tala. Den
adertonårige ynglingen förmådde icke upplyfta honom från marken.
Några kyrassierer kommo till stället och frågade, hvem den sårade
var. Ynglingen ville icke säga det, men konungen skall sjelf hafva
gifvit sig tillkänna och sagt: »Jag är konungen af Sverige!» Den
fiendtlige ryttaren ville då släpa honom med sig, men då de svenska
ryttarne i detsamma gjorde ett förtvifladt anfall, sköt han konungen
tvärt genom hufvudet och flydde[2]. Pagen blef dödligt sårad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
