Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblicket på annat, än att allt var förloradt och att det enda, som
återstod, vore att försäkra sig om ett vackert återtåg. Helt annorlunda
mottog hertig Bernhard sorgebudet.
Han lät genast de rytteriregementen, hvilka stodo qvar, sedan
tvänne framskjutits på Merseburgsvägen, draga sig något åt höger
intill fotfolket, hvarjemte han gaf befallning åt andra träffens rytteri
att sluta upp i luckan venster om första träffen. Sjelf tog han två
regementen ur den andra träffen och sprängde bort till högra flygeln
för att understödja denna. Härunder sammanträffade han med
Kniphausen och några andra fältöfverstar, och fråga uppstod, huru vida
man skulle fortsätta anfallet eller draga sig tillbaka.
Kniphausen röstade för det senare. »Hans trupper voro i god
ordning» – sade han – »och man kunde göra ett vackert återtåg.»
Men han blef ensam om denna mening. »Här är icke fråga om återtåg,
utan om hämnd, seger eller död!» – utropade hertig Bernhard,
och de öfrige instämde med honom. Sjelfve soldaterne utropade med
hög röst, att de måtte blifva förda mot fienden. Det behöfdes ingen
uppmaning, beslutet stod att läsa i hvarje anlete. De ord, som vid
detta tillfälle blifvit lagda i hertigens mun, innehöllo blott hvad som
brann i hvarje hjerta. »Eder, vår och frihetens försvarare är död» –
sade han. – »För mig är lifvet intet lif mera, om jag icke får
utkräfva en blodig hämnd. Välan, hvar och en som vill visa, att han
haft konungen kär – framåt att hämnas hans död!»
Hertigen ilade till högra flygeln, till de infödde svenske
rytteriregementena, och öfver allt, hvart hans öga såg, möttes han af samma
dystra beslutsamhet att segra eller dö. Han lemnade här befälet till
Stålhandske och skyndade så tillbaka till venstra flygeln.
Och nu bröt den svenska slagordningen fram på nytt. De gingo
som retade lejon i striden, för att begagna ett uttryck af den
ofvannämnda trumpetaren – de voro oemotståndlige. Stålhandske kastade öfver
ända alla dessa fiender, för hvilka konungen fallit, de samlade sig åter
och anfalla, men blott för att åter vika; Nils Brahe förde sina tre
brigader öfver landsvägen, bemäktigade sig åter batteriet och trängde de
kejserliga fyrkanterna tillbaka, och samtidigt satte hertig Bernhard
med venstra flygeln öfver landsvägen. Han sårades i armen, men det
gick framåt, det stora fiendtliga batteriet vid väderqvarnaraa eröfrades,
och kanonerna vändes mot fienderna sjelfva.
Förgäfves sökte Wallenstein och hans officerare att få sitt folk
att hålla stånd. Wallenstein sjelf, som nu satt till häst, red omkring
midt i kulregnet, men hans blick, som eljest ingen kunde uthärda,
förmådde här intet. Hans fotfolk trängdes tillbaka liksom hans ryttare.
Hans venstra flygel var så godt som upprifven.
Bland den kejserliga trossen, som Wallenstein sjelf på sin
egenhändigt tecknade plan för sin slagordning utmärkt med orden: »canally,
bagagy», uppstod en förskräcklig förvirring, som ökades deraf, att
några krutvagnar sprungo i luften. De kejserlige trodde sig anfallne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
