Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om konungens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sachsen, utan med kejsarens och några andra förnämas vetskap har
dödat konungen. Brottet kan ej ens i helvetet försonas! Och nyligen
yttrades här offentligen i Hamburg, att samma rådslag stämplas mot
den oförliknelige hjelten Axel Oxenstierna ... De äro fullkomligt
öfvertygade om, att, sedan han blifvit undanröjd, skall allt af sig sjelft falla
till intet. Råd derför, förmana, öfvertala, bed, att han så väl i mat
och dryck som vid sina besök och sin umgängelse tager sig noga
till vara.»
Man finner huru det mörka talet vann utrymme. Det är som
när man kastar en sten i vattnet; den ena ringen följer på den andra.
Till och med den sansade och lugne historieskrifvaren upptog talet,
dock först med det tillägg, »att detta borde lemnas åt Guds hemliga
dom», och sedan med ett tydligt uttalad: skyldig[1]. Detta var då hela
det svenska folkets tanke. »Jag har ej uttryckt min egen, utan svenska
nationens allmänna tanke» – säger historieskrifvaren i ett bref,
hvari han äfven påpekar den af oss i det föregående omtalade
händelsen, då Gustaf Adolf gaf denne hertigs broder en örfil, förvexlande
honom med brodern.
Men oaktadt alla misstankar, oaktadt allt hat och alla beskyllningar,
först af Gustaf Adolfs krigare och sedan af hela svenska folket,
har dock intet blifvit bevisadt. Hertigens flykt och hastiga återkomst
låter fullkomligt förklara sig af hans skaplynne, och konungens
död midt ibland fiender behöfver icke en förrädare för att kunna fattas.
Om hertigen stått i någon hemlig förbindelse med Wallenstein och
verkligen varit mördare, synes han först och främst hafva bort begifva
sig till den kejserlige öfverfältherren, men icke till den svenska hären,
och vidare borde man väl kunna spåra någon undfången belöning för
gjord tjenst. Detta söker man förgäfves.
I bref till Wallenstein anhåller han att återfå fadern till sin
stallmästare Luchau, hvilken var krigsfånge, återsänder Wallensteins fångne
tjenare och försäkrar om sin beredvillighet att äfven i annat vara
honom till tjenst. »Så» – säger Geijer – »skrifver icke den, som
hade kunnat göra sig till godo förtjensten af Gustaf Adolfs död.»
Eget nog finnes just på den tid, då enligt svenska folkets mening
hertig Frans förklarades skyldig till konungamord, en dom som friar.
Den fäldes af Sveriges konung Carl XII. När denne konung vistades
i Sachsen, lemnades honom en gammal, halfmultnad berättelse, dels
på vers och dels på prosa, undertecknad af en Hans von Hastendorff,
hvilken säger sig hafva varit vid konungens sida i slaget och sett
honom mördas af en »stor herre». Konung Carl red ut till slagfältet
vid Lützen och förklarade der, att han ej satte tro till det genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
