Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Om konungens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättelsen bekräftade ryktet: »Jag kan aldrig tro» – sade han –
»att en furste kunnat med så svart otacksamhet belöna en konungs
välgerningar.» Skriften är för öfrigt full af orimligheter och motsägelser
och bär tydliga spår af att vara uppdiktad.
Hertig Frans Albert var emellertid ej den ende, hvilken gick i
sägnen såsom den store konungens mördare. Andra sägner nämna
andra namn. Det är dock af föga vigt att känna det olika innehållet
af dessa sägner. Att förrädiska stämplingar förehades mot Gustaf
Adolf, det känna vi af det föregående. Men till Lützens slagfält
kommo de icke.
Der var, för att begagna konungens egna ord, äplet moget. Den
stund, som han så många gånger förutsagt, var inne, då hvarken hans
höga börd, hans konungsliga krona eller hans segerrika svärd kunde
rädda honom, utan han måste böja sitt hufvud under den för alla lika
gällande lagen: menniska, du måste dö!
*
Men den bittra sorgen stannade icke blott hos krigarne på slagfältet,
hos dem som närmast varit vittnen till den bortgångnes konungsliga
dygder, den lade sig tung och dyster öfver alla sinnen, för hvilka
den protestantiska saken något gälde. »I kunnen lätteligen fatta» –
skrifver kurfursten af Sachsen till Arnim den 11 November – »i hvilken
bedröflig och farlig ställning ej blott hela det evangeliska väsendet,
utan äfven mitt folk och land blifvit försatt genom detta plötsliga,
oförmodade och beklagliga fall, hvaröfver vi äro högeligen
bestörta, bedröfvade och förvirrade.»
Den bestörtning och sorg, hvaraf äfven den minst pålitlige af
Sveriges bundsförvandter greps vid underrättelsen om konungens död,
visade sig djupare, ju närmare de sörjande hade fäst sig vid hjelten,
och uttalade sig i tal och sång. Staden Nürnberg ville resa hans
minnesstod till häst på den plats der han föll[1].
Mest skulle dock förlusten kännas bitter och oersättlig i hjeltens
eget fädernesland.
Medan Europas lärde i hundradetals skrifter på vers och prosa
uttalade sin sorg och sin beundran, redde sig Gustaf Adolfs män att
fullborda hans verk för mensklighetens sak – det enda äreminne,
som de kunde resa honom värdigt; och en man ur folket, lifknekten
Jakob Eriksson, som blödande låg vid konungens sida på slagfältet
och med honom fördes till Meuchen, vältrade med tillhjelp af tretton
bönder i byn under suck och tårar en sten till det ställe der konungen
föll.
[1] År 1634 talas i svenska rådet om detta arbete såsom redan färdigt och
att man skulle skrifva till rikskansleren att derom tala med kurfursten af Sachsen.
Man vet icke, hvad som hindrade utförandet, om det icke var det snart utbrytande
kriget mot denne kurfurste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0467.html
