Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inledning.
Midt under loppet af sin arbetsdag bortkallades Gustaf Adolf. Det
Sverige, som han mottagit omhvärfdt af trenne fiender, kämpande på
lif och död om sin tillvaro — det lemnade han äradt och ansedt, men
under en ny brottkamp, som det i förhållande till sina hjelpkällor
alldeles icke syntes vuxet.
Ett fullbordade Gustaf Adolf, det var fosterlandets räddning undan
de faror, hvarmed de ryska, polska och danska krigen hotade, och
Sverige framgick ur dem till en ny maktställning, i det att det blef
den mäktigaste staten i det nordiska statsystemet. Hundra år förut,
när farfadern kom som en flykting till sitt fädernesland, stickande sig
undan i skog och mark för den siste unionskonungen, skulle ingen
hafva trott, att det arma, blödande Sverige ej blott skulle reda sig ut
ur unionens faror, utan äfven resa sig upp till en makt, hvilken vid
sidan af, ja i viss mån emot den danske konungens vilja kunde
djerf-vas kasta blickarne ut öfver Europa och träda fram med svärd i hand
för en sak, som gälde icke Sverige ensamt, icke Norden ensamt, utan
menskligheten.
Men detta arbete fullbordade den store konungen icke. »Gud
skall nog» — plägade ban säga — »om det behagar honom att
bort-kalla mig, uppväcka för sin heliga sak en annan och värdigare
försvarare. »
De, som upptogo konungens arbete och fortsatte det, voro i första
rummet Axel Oxenstierna och de, hvilka med honom under
konungadotterns minderårighet förde Sveriges styrelse, samt vidare de store
fältherrarne, som fostrats i Gustaf Adolfs skola. Huru vida de
fullföljde detta arbete till den punkt, som konungen satt för detsamma,
derom kan man endast gissningsvis döma. Tvänne saker kan man
skilja emellan i det konungsliga arbetet. Den ena är den, som rör den
protestantiska samvetsfriheten och som gör Gustaf Adolf och hans män
till mensklighetens hjeltar. Den andra är den, som rör Sverige och
dess blifvande ställning efter vunnen seger.
Den förra, hvartill hör brytandet af det habsburgska husets
öfvermakt, vans. Den senare vans väl icke i den utsträckning, som
konungen synes hafva tänkt sig den, men dock så att Sverige efter slutad
fred var en af Europas stormakter. Det är bragder, hvilka med
ovansklig glans skimra tiderna igenom.
Tidens historia liar dock äfven sina skuggor, ur hvilka så
Småningom utveckla sig förhållanden, som blifva en af stormaktstidens
brännande frågor — förhållandet mellan adeln och de ofrälse stånden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
