Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Regeringens ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
makten utgjordes af åtta regementen till häst och tjugu till fot under
lika många öfvers tar.
Rörande den allmänna uppsigten (kontrollen) öfver dessa
embets-verk och embetsmän, så stadgas i 1634 års regeringsform skyldighet
att aflägga räkenskap inför konungen, när han så behagade, eljest hvar
för sitt kollegium. Lagmän, landshöfdingar och landsöfverstar samt
hofmarskalken för hofvet, stallmästaren och jägmästaren för kronans
stuteri och skogar skulle årligen till helga tre konungars dag finnas i
Stockholm att göra reda för sig; de ifrån Finland, Lifland och Preussen
fingo anstånd till den 1 September.
I de fem kollegierna skulle nu alle desse embetsmäns handlingar
granskas från trettondagen till kyndelsmessan, och sedan allt intill
fastelagen skulle kollegierna i sin ordning göra reda inför konungen sjelf.
Var konungen icke tillstädes, skulle äfven denna redogörelse ske inför
de fem kollegierna på det sätt, att alltid den femte med sina
assessorer stode upp och gjorde reda, och då fyldes den redogörandes plats
i regeringen af öfverståthållaren i Stockholm.
Tvänne andra omständigheter böra vi i ett sammanhang anföra
från dessa riksdagar. Den ena rörde frågan om medlen till de stora
utgifter, som kriget kräfde. Ständerna yrkade på nedsättning i
skatterna, och framför de andra presteståndet med biskopen i Vesterås
Johannes Rudbeckius i spetsen. Borgarena och äfven bönderne voro
jemförelsevis fogligare. Men presterne hotade regeringen med »Guds
vrede och hämnd», och rådets föreställningar hulpo icke — icke ens,
när en del af presterne uppkallades i rådskammaren och der på det
allvarligaste och bevekligaste tilltalades, företrädesvis af Per Banér och
Jakob de la Gardie.
Då presterne talade om »att få hafva sina drängar fria från
utskrifning», yttrade den sistnämnde, förekastande de knotande att de
vid utskrifningen togo från enkan hennes enda dräng, under det att
de läto den förmögne bonden behålla både fyra och fem karlar: »allt
det I nu begären, länder till salig konungens förakt, liksom icke riket
kunde bära de skatter han pålagt, icke en gång tills han hunnit i
jorden. Men velen I icke lätta under armarna, så måste allt falla, och
då nåde Gud oss alla och eder med! Edert stånd borde icke blåsa
under elden, utan i dess ställe tyda allt till det bästa. Minnens I,
huru salig konungen uti sitt afskedstal bad eder förmana allmogen till
trohet och villighet? Gören I det icke, så vilje vi vara inför Gud
urskuldade för alla de olyckor, som deraf kunna träffa vårt fädernesland.»
Men allt var fåfängt. Presterne stodo fast vid sitt påstående, och
rådet måste foga sig derefter, så att den 1630 beviljade förhöjningen
eftergafs. På den följande riksdagen 1634 väckte frågan lika afgjordt
motstånd, men då företrädesvis hos bönderna. De läto dock till slut
tala vid sig, men först sedan de blifvit uppkallade i rådet, och sedan
Gabriel Gustafsson Oxenstierna och Clas Fleming gått ned till dem på
gillestufvan. Vid det tillfället gick det så hett till, att då en finne gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
