Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Regeringens ordnande - Öfverblick af förhållandena i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
amiral, Axel Oxenstierna rikskansler och Gabriel Bengtsson Oxenstierna
riksskattmästare.
Förmyndarne svuro att hålla hand öfver drottningens och riksens
rätt och hvars och ens välfångna frihet, handhafva och försvara
Sveriges lag, företräda och förfäkta riket — »såsom jag för Gud, min
aller-nådigsta drottning, riksens ständer och hvar ärlig man vill till ansvar
stånda: så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».
Så ordnades styrelsen efter Gustaf Adolfs död. Det framgår af
sjelfva berättelsen härom, att Axel Oxenstierna var den, kring hvilken
allt vände sig, för att begagna den franske ministerns uttryck om
honom. På hans skuldror hvilade största bördan, men de förmådde
ock bära henne. Hans blickar öfverskådade alla förhållanden både här
hemma och derute. Han var i sjelfva verket, om icke till namnet, den
som nu förestod Sveriges rike.
Vi skola nu öfvergå till skildringen af det, som då stod främst
på dagordningen, nemligen fortsättningen af kriget och dervid med
ledning af Axel Oxenstiernas berättelse till rådet först taga i
betraktande den allmänna ställhingen i Tyskland för tiden närmast efter
Gustaf Adolfs död.
Öfverblick af förhållandena i Tyskland.
I Januari 1633 förordnades af svenska rådet rikskansleren att
öfvertaga ledningen af de tyska angelägenheterna. »Vi förordna honom»,
heter det i fullmakten, »till vår och Sveriges rikes legat, med full och
oinskränkt makt, så att han i vårt och Sveriges rikes namn må styra
och råda öfver alla krigets och fredens angelägenheter.»
Och han grep verket an med den kraft och den förtröstan, som
egnade Gustafs vän. Underrättelsen om dödsfallet, som träffade
honom i Hanau, då han efter skilsmessan från konungen i Arnstadt var
stadd på resa till Frankfurt am Main, gjorde på honom liksom på alla
det djupaste intryck och gaf honom hans första sömnlösa natt. Det
var dock må hända mindre öfverraskningen af dödsfallet, som tyngde
honom så hårdt — ty för den lugne mannen var det något, hvarpå
han väl gjort sig beredd, med den kännedom han hade om konungen
och om omöjligheten att förmå honom till att lägga band på sin hetta
och till iakttagandet af mera försigtighet — mera tryckte honom vigten
af det verk, som nu med ens föll på honom och måste kännas större,
ju mera han fann sig ensam att bära bördan och ansvaret inför
samtid och efterverld.
Medan nattens timmar skredo, utbredde sig fältet för hans blick,
der han såg sitt fädernesland stå ensamt och snart sagdt öfvergifvet,
kämpande med faran i stormen, utan annat hopp om seger än det som
ligger i det ädla sträfvandets inre kraft och i förtröstan på Gud. Hans
bref af den 14 November, som vi anfört här ofvan, uttalar både hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
