Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Öfverblick af förhållandena i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
hafva sagt, »och krigets fortsättning kan icke öka min ära. Aldrig har
jag gjort större tillrustningar till kriget, men dock aldrig varmare älskat
freden. Af det, som jag för min person kan begära, är jag beredd
att efterskänka något för att icke hindra det stora och nödvändiga
verket.»
Men hofvet i Wien delade icke Wallensteins åsigter.
Rustningarna och förföljelserna mot protestanterna i de österrikiska arfländerna
ådagalade, att man tänkte på ingenting mindre än fred. Tvärt om
ville man begagna sig af tillfället och kraftigt ansätta en fiende, som i
den svenske konungen förlorat sin ledare.
Att samla till ett de splittrade krafterna, det var det närmaste
målet för Axel Oxenstiernas åtgöranden. Men här stod Kursachsen
emot honom, liksom ock Nedersachsen, och för att här söka komma på
det klara,’ företog rikskansleren den nämnda resan. Det var då som
han från Erfurt hemsände Lars Grubbe med bref och memorial till
svenska rådet.
»När jag kom i Meissen till Altenburg», skrifver han från
Leipzig den 3 Januari 1633, »fann jag der omkring hären qvarterad, som
under salig Kongl. Maj:ts eget kommando varit hade och vid denna
tid kommenderades af hertig Bernhard af Weimar och generalmajor
Kniphausen.» Han redogör vidare för de vigtigaste krigsrörelserna
närmast efter konungens död. Leipzigs slott hade Kniphausen i samma
dagar intagit. I hela Meissen var då endast Zwickau i fiendens hand,
hvarför rikskansleren befalte, att folket skulle rycka mot denna stad.
»Emellertid är jag rest till Dresden, dit jag ankom den 15
December, och är behandlad vorden som en Sveriges kronas legat, icke
annars än lefde K. Maj:t ännu». Det stannade dock i sjelfva verket
vid blotta artighetsbetygelser och granna ord. Johan Georg talade
mycket om hvad han hade att tacka Sverige och Gustaf Adolf för, och
om sitt nit för den protestantiska saken — men så fort rikskansleren
ville från det zirliga talet komma till ett bestämdt och klart aftal, var
kurfursten densamme som förut och insvepte sig i en slöja af allmänna
ordalag.
»Jag borde fuller härhos beskrifva eder, gode herrar, det
kurfurstliga hofvet i Dresden», säger rikskansleren, »men jag räcker icke till.
Allenast detta korteligen. I det hofvet är ingen beslutsamhet och ej
heller någon flit; befarar ock, att der någre finnas, som hafva sin
uppsigt på kejsaren. De veta sig alls intet att skicka i så farlig tid som
nu är; äro vid goda dagar vane och släppa, snart sagdt, både händer
och fötter och göra sig fåfängt hopp, menandes sig sålunda kunna
olyckan undgå. Långa tal och många skäl för deras tvekan fela dem
icke, med många ceremonier. Men något realt hafver jag der
hvarken sett eller hört, och när man realiter vill traktera, hålles man för
att handla imperiose.»
Rikskanslerens målning af tonen vid Johan Georgs hof
öfverensstämmer med hvad vi förut om detsamma känna. Han framstälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
