Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Öfverblick af förhållandena i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandena i Tyskland 1633.
17
trenne förslag, hvaraf ett borde utväljas: det första, att alla evangeliska
furstar och ständer i Tyskland förbunde sig med Sverige till krigets
utförande under Sveriges ledning, efter som det hittills stått under
ledning af dess konung och emedan Sverige innehade de förnämsta
bi-skopsdömen i riket och mycket af kejsarens arfländer; det andra,
att Sverige med dess förbundne för sig och kurfursten af Sachsen för
sig, men i stark förbindelse med hvarandra förde kriget; det tredje,
att, derest de tyske furstarne icke vidare ansåge sig behöfva Sveriges
hjelp, eller detta rikes råd och ständer icke längre ville fortfara
dermed, Sverige då finge en billig ersättning och tyskarne fördelade
sakerna sig emellan, som de ansåge för bäst.
»Detta hörde de allt med tålamod», skrifver rikskansleren, »men,
ehuru jag gerna haft af dem ett yttrande häröfver, så hafva de intet
velat svara — utan gifvit detta till besked, att efter ärendena voro
vigtiga .... så ansåge kurfursten för sin pligt att uppskjuta dem till
kurfurstens af Brandenburg ankomst. Och är jag så för denna gång
med sådant besked derifrån förrest till hären igen.»
Genom andra hand fick rikskansleren sedan veta, att af de tre
förslagen var det andra det, för hvilket Kursachsen var benäget. »Det
första behagar dem intet för det Sveriges krona skulle hafva
directorium (ledningen af kriget); det sista ej heller, icke vetande huru de oss
skulle göra ersättning, eller ock (det jag snarare tror) icke hafvandes lust
dertill.»
Något bättre slog sig besöket i Berlin ut. Rikskansleren begaf sig
dit, sedan han vidtagit nödiga anordningar i afseende på hären. Han
drog nemligen den svenska krigsmakten ur Meissen, som han
öfverlemnade åt Johan Georg, och delade hären i tvänne afdelningar, af
hvilka han sände hertig Bernhard med den ena till Franken,
Knip-hausen med den andra till Nedersachsen. Det öfriga svenska folket
drog han till sjökanten. Georg Wilhelm gick nu som bäst med
hufvudet fyldt af tankar på den glänsande framtid som skulle öppna sig
för hans ätt, om det föreslagna giftermålet mellan hans son och
Gustaf Adolfs dotter ginge i fullbordan. Han var derför mera benägen att
lyssna till Axel Oxenstierna, helst som denne äfven förstod att skickligt
begagna sig af denne kurfurstes afund mot Kursachsen och dess anspråk
att stå i spetsen för det protestentiska Tyskland.
Det var väl på det hela taget föga bevändt med Georg Wilhelms
vänskap, och den dunstade snart bort, men för ögonblicket betydde
den dock något, och Axel Oxenstierna begagnade sig deraf.
I Nedersachsen, dit han begaf sig från Berlin, tvang han med
maktspråk de motsträfvige att förblifva under Sveriges lydnad. Den från
det föregående bekante hertig Georg af Lüneburg hade tagit sig före
att sammankalla en kretsdag, en rättighet, som tillhörde Sverige såsom
innehafvare af Magdeburg. På grund deraf tilltalade rikskansleren
hertigens sändebud på det strängaste och sade, i det han slog sig för
Starbäck o. Backström, Ber. ur Sv. Hist. V. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
