Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Öfverblick af förhållandena i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
Också bättre att med våld och efter ärligt försvar blifva undanträngd
än att af klenmodighet förlöpa saken. Jag beder blott, att I bröder,
såsom mina och fäderneslandets vänner, viljen hålla mig hufvudet uppe
samt, då några fel begås, dem ursäkta och likväl mig understödja.
Dock skall jay icke lätteligen bringas till sådana rådslag, som mitt
fädernesland i någon måtto besvära kunna.»
Så fort beslutet i Heilbronn var fattadt, skref rikskansleren och
gaf kurfurstarne af Sachsen och Brandenburg del deraf samt inbjöd alla,
som icke haft sina ombud vid mötet, att förena sig med detsamma. Äfven
konungarne i England och Danmark underrättade han om hvad som skett.
Johan Georg hörde det ogerna, och en bland de första åtgärderna,
som den utvalde förbundsdirektorn företog sig, kom honom att skrika
högt så väl deremot som emot hela beslutet, ehuru kurfursten af
Brandenburg gjorde allt för att lugna honom. Det var återställandet
af Pfaltz åt den olycklige Fredriks arfvingar, som i så hög grad väckte
Johan Georgs missnöje.
Denne furste, som vi sågo följa Gustaf Adolf och rida vid hans
sida genom städerna i öfra Tyskland, låg sjuk, när han emottog
underrättelsen om slaget vid Lützen och Gustaf Adolfs död, och denna
underrättelse påskyndade hans bortgång. Han efterlemnade sonen Carl
Ludvig, hvilken nu af Axel Oxenstierna återinsattes i alla sina
rättigheter såsom kurfurste af Pfaltz. Endast Mannheim skulle bibehålla
svensk besättning, tills en viss summa penningar blifvit betald och på
vilkor, att lutheranerne i Pfaltz skulle få ega fri religionsutöfning.
Man förvånas öfver detta vilkor, men det förklaras af det
inrotade hat, som rådde mellan de reformerta och lutheranerna, hvarom
vi i det föregående på flera ställen talat. En samtida historieskrifvare1)
omtalar också, att öfverlemnandet af Pfaltz knappt hade egt rum, förr
än de kurpfaltziske rådsherrarne började förfölja lutheranerna och
fråntaga dem de kyrkor, som Gustaf Adolf sjelf upplåtit åt dem, så att
Axel Oxenstierna måste träda emellan.
För öfrigt må nämnas, att förbundet med Frankrike förnyades
under mötet i Heilbronn. Det skedde samma dag som mötets beslut
undertecknades, och dagen derpå var det, som förbundsdirektorn
återlemnade Pfaltz åt Carl Ludvig. Detta var emellertid icke de
enda förfoganden öfver land och län, som förbundsdirektorn vidtog,
och enligt den nyssnämnde författaren öfversvämmades han af
ansökningar i detta afseende, hvilkas anspråk • växte i mån som personen,
hvilken gjorde dem, stod högt.
»Det fans nästan intet stånd, ingen förnämlig officer eller
tjensteman» — säger han — »som ej begärde något amt, abbotsstift,
klosterherrskap, alla åberopande sig högtsalig konungens löften, och
rikskansleren måste lemna saken sin gång, ville han ej låta allt falla . . . Ty
grundvalen för hans krigsstat var, att så väl soldaten som furstar och
ständer höllos vid god vilja, hvartill intet annat medel var öfrigt. Gingo
Den i föregående del omtalade Chemnitz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
