Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Hertig Bernhard af Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
»Af denna planen» — säger rikskansleren vidare — »måste ännu
intet falla, allenast att jag i brist på underrättelser icke kan allt så
noga afgöra, utan låter det åt min käre son och herr Johan Banér,
och beder jag så den ene som den andre att vilja med största nit och
villighet samverka, all den stund efter konungens bortgång allt vill på
oss utkomma, och der vi icke spela saken rätt, skola vi icke allenast
utan någon nytta för fäderneslandet, men till hvars och ens egen
vanära i dessa främmands länder och hos efterverlden förderfva och
förlora allt hvad salig konungen så dyrt förvärfvat och köpt hafver,
utan ock sätta fäderneslandet i största osäkerhet, det mig likväl synes
näst Guds hjelp att kunna förbigås.»
Och i enlighet härmed se vi nu hertig Bernhard i Franken. Gustaf
Horn och Johan Banér befunno sig redan förut i Elsass och Schwaben
(eller Baiern), ehuru den senare ännu ej tillfrisknat efter sitt vid
Nürnberg undfångna sår, så att ’befälet i hans ställe fördes af
pfaltzgrefven Christian af Birkenfeld. Till följd af fiendens öfvermakt måste
Gustaf Horn mot slutet af 1632 skynda till Johan Banérs undsättning.
För öfrigt — för att i ett öfverse de svenska härarnes ställning
vid slutet af år 1632 och början af 1633 — skickades gamle grefve
Thurn till Duvall i Schlesien, der för öfrigt Arnim befann sig med
sachsiska hären, under det att, som vi veta, hertig Georg afLüneburg
med Kniphausen förde befälet i Nedersachsen omkring Weser. Baudissin,
som redan under konungens lifstid låtit förstå sin afsigt att afgå ur
tjensten, öfvertalades af rikskansleren att ännu tjena qvar i sex veckor,
hvarefter pfaltzgrefven af Birkenfeld öfvertog detta befäl.
Allt gick till en början i allmänhet bra. Det första molnet, som
satte sakerna i skymning, är förknippadt med hertig Bernhards namn,
ehuru det icke är bevisadt, att han var orsaken dertill.
Det var medan mötet som bäst pågick i Heilbronn som hertig
Bernhard på grund af Axel Oxenstiernas befallning lemnade Franken
för att förena sig med Gustaf Horn. Denne hade efter sin förening
med Johan Banér nödgat den baierska hären under Altringer, hvilken
efter Gustaf Adolfs död trängt de svenska trupperna ur Baiern öfver
Lech in i Schwaben, att vika tillbaka. Men efter erhållen förstärkning
ryckte Altringer åter fram, då hertig Bernhard fick befallning att skynda
till Horns förstärkning.
Öfverlåtande åt sin broder Wilhelm och Taupadel att bevaka
Franken, gich hertig Bernhard söder ut, hade den 24 Mars en lycklig strid
med Jean de Vert och framkom till Augsburg, der han förenade sig
med Gustaf Horn. De båda fältherrarne gingo nu öfver Lech, och
Altringer vågade icke afbida dem utan skyndade i största hast till
München; det var den 30 Mars. Torstensson, som nu blifvit mot
Wallensteins svåger, grefve Harrach, utlöst ur sin fångenskap, eröfrade
Landsberg, som ligger vid Lech, söder om Augsburg, hvarpå äfven följde
eröfringen af det vester om Ingolstadt belägna Neuburg. Man vågade
icke öfvergå Iser-floden eller närma sig München, men genom besitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
