Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Det evangeliska mötet i Frankfurt 1634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
frågor. Rikskansleren, som återkom till Frankfurt den 29 Juni, dit han
äfven förmått landtgrefven af Hessen att infinna sig, sökte i det längsta
att undvika besvarandet af denna fråga, emedan han insåg, hvad
följden derutaf kunde blifva. Slutligen, med anledning af de framstälda
ersättningsförslagen, svarade han, att de länder, som blifvit tagna från
kejsaren, icke kunde vara af något gagn för Sverige, såsom allt för
aflägsna derifrån, men framkastade den meningen, att någon med Sverige
förbunden furste kunde afstå från något land, som var närmare
Sverige, och i ersättning bekomma något af de eröfrade stiften.
Dermed hade rikskansleren tydligt nog uttalat Sveriges afsigter på
Pomern, och Kursachsen hade vunnit sitt syfte så till vida, som den
dittills rådande vänskapen mellan Brandenburg och Sverige tog slut.
Frågan blef med detsamma en tvistefråga mellan norra och södra
Tyskland, enär det förra fruktade Sveriges granskap och derför höll med
Brandenburg, då deremot det senare icke hade något emot, att
Sverige behölle Pomern.
Landtgrefve Wilhelm af Hessen, som dock sjelf egde arfsanspråk
på Pomern, utropade, att han ville gerna hålla ut i striden ännu i två
år för att Sverige skulle erhålla detta land. Vi anföra yttrandet som
bevis på, huru delade åsigterna voro. Som bekant är, dog denne furste
redan följande år i Ost-Friesland. För att få ett slut på de ändlösa
tvisterna föreslog rikskansleren, att frågan skulle uppskjutas tills
fredsunderhandlingarna, men förgäfves. Brandenburg ville icke höra talas
om någonting, förr än det blifvit försäkradt om Pomern. Det enda
medlet att erhålla ett fast förbund vore — hette det — att helt och
hållet betaga de förbundna hvarje fruktan att förlora sin egendom till
och med genom segern.
Sålunda förgick tiden, utan att något beslut fattades med afseende
på det vigtigaste, nemligen krigets förande till ett lyckligt slut. Man
var nu redan i andra veckan af Augusti.
Per Brahe, som af svenska rådet blifvit utsänd till hjelp åt
rikskansleren och, i händelse något skulle inträffa med denne eller han
nödgades resa hem, skulle i hans ställe uppträda som Sveriges legat,
lemnar i sin dagbok en liflig skildring af mötet och deltagarne i
detsamma. Emedan det utgör ett intyg af ett närvarande åsyna vittne,
anse vi oss böra anföra ett utdrag ur densamma för hvad som står i
samband med mötet i Frankfurt am Main.
Sedan han omnämnt de ämnen, som voro föremål för mötets
förhandlingar, säger han: »Ständerna höllo fritt prål och brask, många
lefde i dagligt sus, bekymrade sig litet om det allmänna bästa, voro
afundsjuka på Sveriges lycka, missunnade det högsta ledningen af kriget.
Kurfursten i Sachsen blåste under och slog omkull hvad andra uppbyggde.
Kurfursten af Brandenburg såg allena på Pomern, calvinisterne på
konungen af England, hertig Bernhard af Weimar på sin höghet och att han
allena måtte få råda, utan att bero af någon. Hertigen af Brunswig
och Lüneburg täflade med landtgrefven af Hessen, hvar sökte sin fördel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
