Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaget vid Nördlingen.
45
rymma landet eller antaga sachsisk tjenst. Emellertid gick Alexander
Lesslie från Pomern och återtog Landsberg, hvarpå Johan Banér ryckte
fram och återtog Frankfurt an der Oder samt skickade Stålhandske att
belägra Glogau.
Då kom Arnim och förklarade, att denna belägring borde
öfverlåtas åt honom samt att svenskarne icke kunde få några qvarter i
Schlesien. Johan Banér, som allt för väl kände, att, om han uppträdde
emot Sachsen, de i hans här befintliga Brandenburgska trupper skulle
öfvergifva honom, måste stillatigande fördraga detta. Förgäfves
bemödade han sig att förmå kurfursten att låta sin här förena sig med den
svenska för ett infall i Böhmen. Det skedde väl slutligen, men utan
att något af vigt uträttades, tills underrättelsen om slaget vid
Nördlingen kom, då så väl de sachsiska som de brandenburgska trupperna
lemnade Banér och Böhmen.
Hvad som i synnerhet skrämde kurfursten Johan Georg var
Regensburgs eröfring af de kejserlige.
Den kejserliga hären uppbröt i Maj från Böhmen under anförande
af konungen af Ungern, Ferdinand och Gallas. Hertig Bernhard, som
stod i öfra Pfaltz, måste vika, och, missnöjd med Horns och
rikskanslerens vägran att låta den förres här förena sig med hans egen för
ett infall i de kejserliga arfländerna, kastade han sig ner på Horns
qvarter i Schwaben. Han for fram snart sagdt som i fiendeland, och
när han i Ulm sammanträffade med Horn, uppstod der en häftig
ord-vexling. Här uppträdde åter den ofvan omnämnde öfverste Mitzlaff,
som dock nu, oaktadt han af hertigen uppenbart togs i försvar, fick
sitt afsked. Axel Oxenstierna befalte hertigen att genast utrymma
dessa qvarter, men han behöll dem en månad, och derunder infann
han sig i Frankfurt och klagade öfver truppernas vårdslösande.
Emelleitid närmade sig de kejserlige Regensburg och började
belägringen af denna stad. Hertig Bernhard hade der lemnat Lars Kagg
såsom befälhafvare med en stark besättning, men med otillräckligt
förråd af krut. Gustaf Horn erbjöd sin hjelp att befria Regensburg, men
hertig Bernhard afvisade densamma och började sjelf belägra staden
Borchheim i Franken norr om Nürnberg. Utsände från Regensburg,
som kommo med anhållan om hjelp, förmådde likväl hertigen att sjelf
hos Horn anhålla om den hjelp, som han nyss föraktat.
Åtskilliga omständigheter fördröjde emellertid de båda härarnas
förening, så att denna först egde rum i Juli, och när de sedan lyckats
tränga undan Altringer vid Landshut och nalkades Regensburg, möttes
de af underrättelsen att staden gifvit sig. Lars Kagg hade på det
utmärktaste sätt uppfylt sin pligt vid stadens försvar, afslagit storm efter
storm, gjort en mängd utfall och tillfogat fienden en ansenlig förlust,
men hvad hans mod och tapperhet icke kunde åstadkomma, det var
krut, och när förrådet deraf var slut, måste Lars Kagg dagtinga. Han
erhöll fritt aftåg för sig och hela besättningen och skördade för sitt
försvar af Regensburg det högsta anseende äfven bland fienden. Sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
