Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaget vid Nördlingen.
47
crifna, och då sålunda det var vunnet, som man åsyftade, borde
hertigen hafva stannat, men framgången frestade honom för hårdt, så att
han äfven störtade fram emot skogshöjden. Här stodo några hundra
spaniorer, af hvilka hertigen blef så emottagen, att han måste draga
sig tillbaka.
Då var skymningen inne, och om natten hölls å nyo krigsråd.
Stämningen var densamma som förut. Hertigen brann af stridslust.
Horn var på fältet, hvad hans svärfader Axel Oxenstierna var i
rådkammaren, lugn, försigtig och betänksam. Han vidhöll sin redan
uttalade åsigt och ville stanna på Arensberg, hvarifrån man med stor
utsigt till framgång skulle kunna undsätta staden. Hertigen åter yrkade
på anfall. »Lyckan har visat oss vägen» — utropade han — »våra
soldaters mod skall ersätta fiendens större antal.» Han påpekade ock
bristen på foder för hästarna, möjligheten af stadens fall och
antagligheten af att den fiendtliga hufvudhären ej skulle göra större motstånd
än hvad hans ströftrupper gjort. Och här liksom vid så många andra
liknande tillfällen följde flertalet den modigaste utan att närmare göra
sig reda för, om det modigaste rådet också var det klokaste.
Gustaf Horn stod emellertid fast vid sin mening. »Hade Gustaf
Adolf följt så fega råd» — utbrast då öfverste Hofkirchen — »så hade
han aldrig på två år eröfrat halfva Tyskland.» Utan att fästa sig vid
det förolämpande i dessa ord svarade Gustaf Horn lugnt: »Lefde
konung Gustaf Adolf, skulle han gifva mig det vittnesbörd, att jag icke
någonsin varit feg. Sjelf sökte han aldrig en oviss seger, då han kunde
vinna sitt mål utan fara.» Hofkirchen fann sig träffad och svarade
med bitterhet, ordvexlingen höll på att öfvergå till personlig strid. Men
Gustaf Horn, som midt under allt detta bibehöll väldet öfver sig, gaf
vika, då han såg, att ingen ville lyssna till hans råd. »Välan» —
sade han — »jag vill nedlägga min mening under flertalets. Jag vill
strida. Men sanna mina ord, vi få händerna fulla att göra!» Och lika
högsint, som han här i krigsrådet för att bibehålla enigheten lät sin
mening fara, lika högsint visade han sig i handling, kämpande till sista
man, ännu när allt var förloradt.
Beslutet fattades att följande dagen anfalla fienden. Hertig
Bernhard skulle anföra den venstra flygeln, och Gustaf Horn den högra.
Hos de kejserliga ordnades äfven nu allt för den stundande
striden. Krigsrådet hölls framför den ungerske konungens resvagn. Gallas
sattes till högste befälhafvare. Den mindre skogshöjden mellan
Arens-berg och staden, som hertig Bernhard om aftonen förgäfves sökt taga
och som var af största vigt för de kejserliges hela ställning, besattes
med spaniorer och der uppfördes trenne skansar. Denna ställning
utgjorde fiendens venstra flygel. Den öfriga hären uppstäldes i riktning
vester ut derifrån, så att högra flygeln stod på en höjd bakom byn
Ederheim. Från den förstnämnda höjden sträckte sig i nordlig
riktning en rad af höjder fram emot staden, och på dessa var det
kejserliga lägret förlagdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
