Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
I dalen, som strök fram söder om den fiendtliga ställningen, flct,
som nämndt är, en bäck, och söder om denna reste sig Arensberget,
der svenska hären stod, hertig Bernhard gent emot det nämnda
Edsr-heim, Gustaf Horn bakom byn Himheim, der en bro — den enda som
fans — ledde öfver bäcken. Mot venster, der hertigen stod, kunde
man mellan Arensberg och Tannenberg se dalen öppna sig norr ut fram
till Nördlingen. Gent emot honom stodo spaniorerne bakom de tre
skansarna.
När dagen grydde den 27 Augusti, regnade det, och regnet
hindrade utsigten, så att Horn ville dröja med anfallet, men hertigen
menade, att regnet var till fördel för dem sjelfva, emedan det dolde dem
för fienden, och så gafs tecken att rycka framåt. Först gick artilleriet,
derefter rytteriet, med hvilket Horn sjelf följde, och så fotfolket. Den
af regnet upplösta vägen skadades deraf och hindrade derigenom
framtågandet, men rytteriet kom dock i god tid fram och uppstäldes nere i
dalen utom skotthåll med befallning att invänta fotfolket.
Ett missförstånd af en öfverstlöjtnant Witzleben gjorde, att
striden började, innan fotfolket hann fram. Denne såg nemligen
fältmarskalken rida uppför berget och trodde, att han ändrat afsigt samt att
anfallet genast skulle begynna, hvarför han satte af i sporrsträck med
sitt regemente. Han tillbakaslog i början en afdelning fiender, men
blef snart af öfvermakten omringad, och Horn måste skicka andra
regementen till hans undsättning. Dessa lyckades med någon förlust
rädda Witzleben och nu anlände fotfolket.
Horn gaf genast befallning åt tvänne fotbrigader att storma
berget och taga den mellersta skansen, som var den farligaste. Skansen
togs, men emot befallning gingo brigaderna framåt att förfölja fienden,
och krutröken hindrade rytteriet att se hvad som föregick, hvarför det
ej hann fram i tid att understödja. Piccolomini kom nu framryckande
med friska trupper och tvang svenskarne att vika tillbaka till den
nämnda skansen, och här uppstod en förfärlig förvirring, då det kom eld i
några kruttunnor, hvilka de kejserlige lemnat efter sig, och hvilka med
en döfvande knall sprungo i luften. Många hundra svenskar satte
härvid till lifvet, och de öfrige flydde, hvarpå efter några ögonblick
Piccolomini återtog skansen.
Friska regementen, som Horn skickade fram, stormade gång efter
gång med ett mod och ett dödsförakt, som häfdade deras i så många
drabbningar vunna ära, men skansen kunde ej återtagas. De drogo
sig då till slut tillbaka ned i dalen. Så när hade förbindelsen mellan
båda flyglarna blifvit bruten, om icke en brigad, som hertig Bernhard
på Horns begäran skickat till dennes undsättning, hållit ut striden —
det var emot italienarne — med en öfverlägsen tapperhet. Icke
mindre än sjutton anfall gjordes af italienarne, utan att den svenska
brigaden rubbades i sin ställning eller vek en fotsbredd tillbaka.
Efter åtta timmars strid lät Horn fråga hertig Bernhard, om man
ej borde draga sig tillbaka, men denne svarade, att man borde hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
