- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Femte bandet. Christina (1902) /
51

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Slaget vid Nördlingen - Följderna af slaget vid Nördlingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Följderna af slaget vid Nördlingen.

51

sjelf nätt och jemt tid att med ett ägg stilla sin hunger, så måste han
fly undan, ständigt jagad af de vilda kroaterna. Han var i full
förtviflan, och liksom konung Albrekt efter sitt nederlag vid Falköping
ropade sitt bekanta: »Gubbe, gubbe, hade jag följt ditt råd!» — vid
åsynen af den gråhårige riddaren, som afrådt från slaget, så skall
hertigen vid tanken på Horn, som man trodde hafva fallit i striden, slitit
sitt hår och ropat, »att Horn varit en vis och klok man, men han
sjelf en narr och en dåre, som till och med förorsakat Horns död».

Horn fick sitta åtta år i fängelse, innan han utvexlades. Det
gjordes allt från svensk sida att få honom fri, men fienden ville icke gerna
släppa en sådan man. Att han blef fången, ansågo de vara af större
vigt än sjelfva segern, säger Richelieu’). Först 1642 fick han sin
frihet mot tre fiendtliga generaler, som då voro i svensk fångenskap.

Sverige hade lidit sitt första afgjorda nederlag i detta krig.
Olyckan var stor i och för sig, men hon blef större genom sina följder.

Följderna af slaget vid Nördlingen.

Ännu höll det om småsaker tvistande förbundskonventet sina
sittningar i Frankfurt am Main, då underrättelsen om olyckan vid
Nördlingen kom det tillhanda och visserligen med ens gjorde slut på trätan.
Ett beslut fattades, både pengar och folk lofvades nu, men i sjelfva
verket splittrades hela det evangeliska förbundet. Det sammanträdde
väl ännu ett par gånger — en gång ännu samma år i Worms och en
gång i början af år 1635 —men utan att uträtta något, och en del af
ledamöterna slöto sig till Frankrike, de fleste till kejsaren.

Djupast träffades af olycksbudet Axel Oxenstierna. Det kostade
honom, berättas det, hans andra sömnlösa natt i Tyskland. Hans
mäktiga ande öfverskådade väl ock, fullständigare än någon annan kunde
det, hvad som skulle följa på detta nederlag. Men just i detta
öfver-skådande låg också vilkoret för Sveriges räddning. Det var ej af
fruktan, som hans ande fängslades, medan nattens timmar skredo; han
böjdes under bekymrens tyngd, men kraften bågnade icke, utan blef
derunder blott mera spänstig, och med den gryende dagen var han
åter redo att gripa verket an. Den svenska regeringen kunde med
fullt skäl skrifva till honom, »att det ej tviflade om hans vanliga mod
utan hoppades, att saken ej vore förtviflad, fast den var svår och virrig
vorden». Yttrandet visar tillika, hvilket intryck den första
underrättelsen om olyckan gjort på det svenska riksrådet. Hurudant det arbete
var, som nu förestod honom, visar sig bäst vid en öfverblick af hvad
som slaget vid Nördlingen förde med sig.

Vi hafva sett, huru det evangeliska förbundet förflyktigades och
gick upp i skum, liksom en mäktig våg, hvilken rest sig i glans, men

l) I sina minnesanteckningar (memoirer).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/5b/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free