Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Följderna af slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
krossats och försvinner. I allmänhet syntes Sveriges makt för folk och
furstar hafva liknat en såpbubbla, hvars färgprakt man beundrat och
följt, så länge hon glänste för allas ögon, men som man lät sjunka i
glömska, när hon sprang sönder. Tolftusen man och sin fältmarskalk
förlorade Sverige vid Nördlingen — kort derefter förlorade det hela
återstoden af de härar, som förts af denne fältmarskalk och hertig
Bernhard. Det var genom den senare som denna förlust timade.
Denne furste öfvergick nemligen, när han under loppet af år 1635
trodde Sverige vara förloradt, till Frankrike och drog hären med sig,
så godt som tvingande dess officerare att följa sig. Som belöning
lofvades hertigen af Frankrike Elsass under fransk öfverhöghet,
underhåll för hären och efter freden en betydlig summa penningar årligen.
Förbundet mellan honom och Frankrike undertecknades den 26
Oktober 1635.
Detta steg af hertig Bernhard togs dock icke förr, än, såsom
nämnts, Sveriges sak syntes förlorad. Det hade sålunda sina
föregåenden, och visserligen af den bekymmersammaste art. Först och
främst gick sydvestra Tyskland förloradt. Redan under September och
Oktober bemäktigade sig de kejserlige först Schwaben, så Franken, och
i Januari 1635 togs Nürnberg samt i Mars efter en lång belägring och
svår hungersnöd Augsburg — hvilka två städer så högt uppburit Gustaf
Adolf och så troget gjort sin pligt som protestanter.
På dessa förluster följde ännu andra, mera egnade att väcka harm
och bitterhet. Den till det yttre så pösande och likväl i verkligheten
så svage och vankelmodige kurfursten Johan Georg af Sachsen, denne
man, för hvars skull Gustaf Adolf offrat så mycket och slutligen sitt
eget lif, han slöt enskild fred med kejsaren. Det skedde väl tvärt emot
gifna försäkringar att icke sluta enskild fred, men då, när löftena
gåfvos, var den som mottog dem mäktig. Nu var hans ställning sådan,
att han måste hålla till godo med hvad som gafs.
Redan på hösten 1634 underhandlades om denna fred, och den
20 Maj 1635 bekräftades de uppgjorda vilkoren. Endast de tyska
lu-theranerne, men icke de reformerte inbegrepos i fredsslutet, som för
öfrigt skulle gälla alla. Kejsaren och hans bundsförvandter skulle återfå
allt, som de förlorat i följd af »den i Tyskland med svenske
konungens ankomst uppväckta oro». Samma fördel skulle de lutherska
riksständerna åtnjuta, om de inom tio dagar biträdde fredsslutet. De som
satte sig emot, skulle med vapenmakt tvingas. Kurfursten af Sachsen
fick ärftlig besittningsrätt till Lausitz. I de förberedande fredsvilkoren
heter det rörande svenskarne, »att om de före den 25 Februari 1635
antoge denna fred och droge sig tillbaka, skulle de erhålla en million
riksdaler».
Öfver fredsslutet sjöngs i Sachsens kyrkor »Te Deum». Och af intet
visas väl bättre den modlöshet, som nu bemäktigat sig sinnena i
Tyskland, än deraf, att alla protestantiska ständer, alla Sveriges
bundsförvandter, med undantag blott af en enda — Hessen — biträdde denna fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
