Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Stilleståndet med Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stilleståndet med Polen den 2 September 1634• 61
bodde på slottet. Sammankomsterna höllos i Stuhmsdorf. Här slöts
den 2 September icke fred, men stillestånd på 26 år, och Sverige
afstod från sina besittningar i Preussen. Lifland och Estland behöll
Sverige, men konung Uladislaus skulle få kalla sig konung af Sverige,
dock utan några anspråk.
Axel Oxenstierna visste om intet, (prr än han genom bref från
regeringen fick underrättelse om att stilleståndet var en afgjord sak.
Hans broder Gabriel skref äfven om samma sak, rörde då tillika
vid rikskanslerens stränga skrifvelse till fredsombuden samt rådde
honom att med ett bref i mildare ordalag ställa dem till freds. Det var
dock något, som rikskansleren icke gjorde, och man kan icke annat än
gifva honom rätt. Han kände sig kränkt af detta förbigående, och det
upprörde honom, att Sveriges väl så skulle missvårdas. Man ser, huru
känslorna sletos inom honom, när man läser de bref, hvilka han skref
till brodern Gabriel. Man bör ock dervid komma i håg, att de
skref-vos under inflytandet af de bekymmer, hvilka de tyska sakerna då
vållade.
I svaret på Gabriels nyss omnämnda bref skrifver rikskansleren:
»Att mitt bref förtrutit en och annan, kan jag fuller förstå, ty
sanningen är ofta svår att höra. Men sanning har jag skrifvit och kan
försvara hvarje ord, om de vilja anklaga mig inför regering och råd, ja,
inför ständerna, samt trycka min skrifvelse. De visste, att det var jag,
som uppsatt deras förhållningsbref och sjelfva fredspunkterna, och att
detta allt blifvit af eder stadfästadt, de skulle ock enligt regeringens
befallning höra mitt råd. Också har jag handterat dessa polska saker
så länge, att jag kan dem som ett Fader vår, då ingen af fredsombuden
derom förr hört ett ord. I denna sak kunde derför grefve Per väl af
mig hafva hållit till godo med ett ord eller par. Herman Wrangel är
och vill vara blott soldat och kan ej styra för en sådan underhandling;
vår svåger Åke Axelsson har jag såsom förmyndare, ja, väl som en far
vårdat, och mot min son Johan vet jag väl, huru jag min faderliga
rätt bruka skall. Alla fyra hade derför bort taga mina ord till
efterrättelse och ej till förargelse. Om de också lagt hat till min person,
hade de derför icke bort försumma fäderneslandets tjenst. Men nu
hafva de i sex veckors tid lemnat mig utan underrättelse. Jag vet
intet annat än hvad jag ryktesvis från de tyska hofven och af
preussiska handelsbref kunnat förnimma. Är man missnöjd, må man tala
mig till, men icke så otillbörligen försumma fäderneslandets välfärd.»
Att i mildare ordalag ursäkta sig, det ville han icke. Han visste
nog, huru nödvändig enigheten vore, men att göra svart till hvitt, det
anstode honom icke. Hvad sjelfva freden beträffade, bad han sin broder
vara öfvertygad, att den i och för sig icke misshagade honom, efter
den vore både nödig och nyttig, helst när svenskarne sjelfve icke sina
saker med manligare beslutsamhet handterade. »Jag märker» — heter
det vidare — »att det sätt, hvarpå salig konungen och jag fattade våra
beslut, icke längre följes, och efter mina råd misshaga, så skall jag ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
