Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Stilleståndet med Polen - Rikskansleren härens fånge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
dermed så ofta besvära. På embetets vägnar kan jag det icke alldeles
underlåta, men gerna önskade jag det alldeles slippa och att I måtten
skicka hit ut andra, de der saken bättre förstå än jag.» Han beder
brodern styra om detta sista och försäkrar, »att han dermed gör den
största tjenst, som en broder göra kan».
Då Per Brahe var fredsombudens hufvud (caput legationis),
var det väl hufvudsakligen honom, som rikskansleren syftade på, och
man tror, att grefve Per lät afunden inverka på sig, seende ogerna
redan det, att han skulle hemta råd af denne, ännu mer att han fick
emottaga sådana skrifvelser. Vare dermed huru som helst, så är det
dock att beklaga, att äfven en sådan man som Per Brahe, hvars minne
alltid måste vara svenske män kärt, lät sig ledas af något som helst
annat än fosterlandets väl. Det lärer icke kunna bestridas, att
ombuden begingo ett fel, då de läto aflocka sig innehållet af sitt
förhåll-ningsbref, och det är icke bevisadt, att icke Sverige kunnat sluta ej
blott stillestånd, men fred, till och med utan att afstå de preussiska
hamnarna, om den erfarne rikskanslerens råd blifvit följda.
Man måste å en annan sida, om man ock tycker att rikskansleren
tog saken väl mycket personligt, besinna, att besittningen af dessa
fördelaktiga hamnar i viss mån var hans verk, hvarför det måste smärta
honom mer än andra, att det förfuskades, och tillika beundra hos
honom det mod, som lät honom under den mest öfverhängande fara
öfverblicka allt och se utvägar att utan något åsidosättande af de mot
Polen vunna fördelarne hålla sakerna uppe.
Huru han sjelf i de dagarne fann sig omhvärfd af bekymmer, skall
följande berättelse visa.
Rikskansleren härens fånge.
Äfven i afseende på det tyska kriget gick regeringen här hemma
längre i medgifvanden, än rikskansleren ville. Man ville nemligen ingå
fred äfven på sådana vilkor att blott erhålla ersättning för härarnes
fordringar och inrymmandet af en stad vid sjökusten, tills summan
blifvit erlagd. »Det vore bättre» — hette det — »att fly den otaliga
kostnad, som krigets fortsättning skulle föra med sig, än fiska med
guldkrokar och för en million tappa tio.» Rikskansleren hade ock sina
fiender i Stockholm, som i hemliga bref läto förstå, att han och Johan
Banér voro de, som ensamt hindrade freden, tvärt emot regeringens
önskan.
Och likväl ville rikskansleren freden, men på vilkor, som voro
Sverige värdiga. Han gick till och med så nära gränsen för denna
värdighet som han kunde gå. Han skref till kurfursten af Sachsen,
»om han kunde lemna något förslag till erhållande af en fullkomlig
fred, och om han vore af kejsaren befullmäktigad att underhandla med
Sverige». Johan Georg förklarade med den högdrag enhet, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
