Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Rikskansleren härens fånge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rikskansleren härens fånge.
63
nu började antaga mot svenskarne, »att han icke kunde besvara
någotdera spörsmålet, förr än svenskarne utrymt länderna kring Elbe och
förbundit sig att alldeles lemna Tyskland». Och läggande skymf till
skymf hette det vidare, att kurfursten först då försäkrade i enlighet
med Pragfreden och sin fullmakt, »att hvarken riket eller kejsaren skulle
på hennes kungliga värde af Sverige eller hennes tjenare straffa hvad
som tilldragit sig dem emellan».
Detta oaktadt skickade rikskansleren ett förslag till fred på billiga
vilkor. Men kurfursten hänvisade i sitt svar till Pragfreden och talade
ännu en gång om det brott, Sverige begått, då det började deltaga i
tyska kriget. »Han ville» — säger han — »med egen hand och sigill
på kejsarens och dess bundsförvandters vägnar lofva att i glömska
bevara allt som Sveriges ministrar och härar begått sedan 1630.» Sådant
måste väcka harm, och mera hos honom, som varit i tillfälle att på
nära håll se och lära känna denne kurfurste.
Rikskansleren skickade äfven till kejsaren ett sändebud med bref
och fredsförslag. Men sändebudet kastades i fängelse och brefvet
lemnades obesvaradt. Genom kurfursten af Sachsen underrättades
rikskansleren, att kejsaren beviljade svenskarne fritt aftåg, men intet mera.
Under sådana förhållanden var det temligen tydligt, att svenskarne
hade blott två saker att välja på, antingen att smälta skymfen eller
att med vapen i hand tilltvinga sig en fred utan skymf.
I den andan skref rikskansleren hem. »Kurfursten skymfar och
bespottar oss och tvingar oss att taga till vapen, så framt vi ej vilja
såsom föraktliga vanvettingar förlöpa alltsammans och låta hela verlden
skämma ut oss, hvilket jag hoppas ingen ärlig svensk vill lida.» Utan
tvifvel uttrycker Chemnitz i sin historia om svenskt-tyska kriget*)
rikskanslerens tanke, då han säger: »Det syntes ärligare och lideligare att
med våld slå sig ut ur Tyskland än att sålunda låta sig afvisas,
nedfalla för fienden och tigga freden. Det förra vore till det högsta en
olycka; sådant hade händt många mäktiga konungariken; det senare
voro en skam, som hvarken för samtid eller efterverld kunde försvaras,
i synnerhet då man icke i alla fall kunde erhålla en verklig och säker
fred, än mindre njuta dess frukter.»
Den glädjen hade rikskansleren under denna bekymmerfulla tid
att förnimma ett manligt beslut af svenska riksdagen. Ständerna
sammanträdde på hösten detta år och förklarade, att Sverige ej kunde
underkasta sig freden i Prag och att underhandlingen måste ske mellan
Sverige och kejsaren. Det vore stridande mot Sveriges höghet att
underhandla med Kursachsen, det vill säga med en undersåte i stället
för med kejsaren sjelf; kurfursten kunde ej försäkra sig sjelf och hade
i detta kriget icke stält sig så, att man kunde göra honom en sådan
ära. Riksdagen fordrade uttryckligen en hederlig och säker fred, men
fortfore fienden med nesliga och osäkra vilkor, så ville Sveriges ständer
l) Som vi påminna oss, skref han sin historia under rikskanslerens ledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
