Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Rikskansleren härens fånge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
våga lif, blod oc*a egodelar, tills Gud förlänade en fred, som vore
Sveriges höghet likmätig.
Det var väl först efter åtskilliga underhandlingar med bönderna,
som detta beslut fattades. Man må icke undra på, om bonden
klagade öfver sina tunga skatter och ville göra allt för att vinna lättnad,
då på samma riksdag rikets första stånd med sjelfva Per Brahe i
spetsen vägrade att göra flera uppoffringar af sina privilegier. Beslutet,
sådant det till sist blef, var dock högsint och värdigt.
Men under det att rikskansleren, för att begagna ett omdöme af
Richelieu, »gjorde allt hvad en man af mod och klokhet var i stånd
att göra», under det han erhöll det ena beviset efter det andra på
Kursachsens oförsynthet och kejsarens förakt, samt teg och sväljde sin
harm för att icke sjelf framtvinga en uppenbar fiende i denne
kurfurste — under tiden växte anspråken och tillförsigten hos denne till
en odräglig grad.
Vi känna redan, hurudan sinnesstämningen började blifva hos de
högre officerarne inom den svenska hären. Oron ökades af de
skrifvelser, hvilka kommo till densamma så väl från kurfursten och
kejsaren som från enskilda personer inom den sachsiska hären. Denna
anfördes nu af den i det föregående för oss bekante Baudissin, och så
väl han som många andra officerare i den sachsiska hären hade i den
svenska många vänner, ja, äfven slägtingar, hvilka lyssnade till
framställningarna och uppmaningarna.
De uppmanades rent af att lemna de svenska fanorna, hotades
med hårdt straff, om de qvarblefvo under dem, men lofvades betalning
för sina fordringar, ja, belöning, om de lydde, stälde sig freden i Prag
till efterrättelse och lemnade Tyskland i ro. Sådant var
hufvudinnehållet i kurfurstens lönliga bref, liksom i de kejserliga kungörelser, som
genom kurfurstens försorg funnos uppspikade här och der i det
svenska lägret, under det att de enskilde förestälde sina vänner, att det
gemensamma fäderneslandet bättre behöfde deras arm än främlingarne.
Det var dock egentligen det högre befälet, som lät inverka på sig
af dessa skrifvelser. Soldaterne och de, som voro landsflyktige från
sina länder, Böhmen, Österrike, Baiern, hvilka — såsom rikskansleren
skref i ett bref till sin son Johan — nödvändigheten tvingade att blifva
trogne, de läto icke de nämnda skrifvelserna utöfva något inflytande
på sig. Faran var dock stor nog, ty bland dem, hvilka lockades att
se sakerna med, så att säga, sachsiska ögon, voro de yppersta
officerare och sådana som redan länge varit i svensk tjenst. Desse stärktes
i sin öfvertygelse af de mot Oxenstierna fiendtliga brefven, hvilka från
Stockholm skickats till Johan Georg och nu af denne skickades till de
missnöjde i svenska hären. Det blef för dem nu klart, att det i sjelfva
verket endast var för några få främlingars ärelystnad, som deras svärd
söndersleto deras eget fädernesland. Den åsigten gjorde sig allt mer
gällande, att de hellre ville taga afsked.
Härunder ryckte den sachsiska hären allt längre den svenska in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
