Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Det börjar ljusna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det börjar ljusna.
67
floden, sedan han lemnat de regementen, på hvilka han icke kunde
lita, qvar efter sig i Westfalen.
Här på Meklenburgskt område log åter krigslyckan mot våra
vapen. Staden Dömitz i sydvestra hörnet af Meklenburg vid Elbefleden
innehades af en svensk besättning, och Baudissin kom enligt
kurfurstens befallning att taga staden. Den ansågs icke kunna göra
synnerligt motstånd, och derför förde ej Baudissin med sig några kanoner,
icke något rytteri, utan endast 7,000 man fotfolk. Men besättningen
i staden gjorde emot förmodan ett tappert motstånd och lät icke
öfver-raska sig såsom fallet var kort förut med Werben.
Då anlände Ruthwen, det var den 22 Oktober 1635. Han hade
blifvit sänd af Banér att undsätta Dömitz, och han beslöt genast att
anfalla Baudissin, som låg i förstaden. Besättningen, som såg
undsättningshären komma, gjorde ett utfall mot förstaden, som antändes,
hvarefter Baudissin måste draga sig ut på fältet, der han mötte den
anfallande Ruthwen. Denne vann en afgjord seger. Knappt tusen man
undkommo af den sachsiska hären; omkring 2,500 stupade och lika
många togos till fånga.
Baudissin undgick med knapp nöd det missödet att blifva som
fånge återförd till de fanor, under hvilka han fordom tjenat, men hvilka
han öfvergifvit. En svensk hade fattat i hans bälte, då Baudissin
hastigt lossade spännet och, lemnande bälte och svärd, på sin raska häst
störtade ned i floden. Hästen sam öfver med honom och räddade
sin herre.
Banér tågade nu öster ut fram emot gränsen till Vor-Pomern, då
åter igen buller och missnöje yppade sig bland hans folk. Nu var
det dels den omständigheten, att de fingo kämpa med alla slags mödor
och faror, under det att de från Preussen ankomna regementena hade
fått goda qvarter i Hinter-Pomern, dels ett rykte, som spridt sig, att
så väl Banér som rikskansleren ämnade lemna dem åt sitt öde, och
med de infödde svenskarne rymma bort öfver Östersjön.
Afsigten med tåget till östra Meklenburg var att förena sig med
de preussiska trupperna. Dessa, hvilka efter det förnyade stilleståndet
med Polen icke längre behöfdes der, hade under befäl af Lennart
Torstensson och Axel Lillie tågat landvägen från Danzig till Pomern och
vid Wollin haft att utstå ett anfall af den kejserlige fältherren
Mara-zini, hvarpå de förlades i qvarter i Hinter-Pomern för att något litet
få hvila ut samt hålla öga på de kejserlige, något som var så mycket
nödvändigare, emedan Stettin icke var att lita på, utan beredde sig att
öfvergå till fienden.
Men detta oaktadt var orolighetsandan hos Banérs folk så mäktig
och var så otillgänglig för skäl, att man måste låta regementena från
Hinter-Pomern oförtöfvadt afgå och förena sig med Banérs trupper.
Det gick så långt, att regementena vägrade lyda sitt befäl, och en
betydande fördel, som kunnat vinnas mot den nu på nytt antågande
kurfursten, måste till följd deraf lemnas åsido.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
